Om du skulle bli dömd till döden för något brott du hade begått, vilken avrättningsmetod skulle du då välja?

Arkebusering

Arkebusering är avrättning med gevär. Metoden tillämpas både i militära sammanhang och i det civila. I militära sammanhang utförs avrättningen av en grupp soldater, vanligtvis upp till nio, som samtidigt avfyrar sina gevär på kort avstånd mot den dödsdömde. Det är vanligt att ett eller flera av vapnen är laddade med lös ammunition för att minska de kommenderade soldaternas skuldkänslor. (Det innebär att man aldrig kan veta vem som utdelade det dödande skottet).

ير پای فيل افگندن bokstavligen "att kastas under en elefants fötter") var i tusentals år en vanlig avrättningsmetod för dem som dömts till döden i södra och sydöstra Asien, främst i Indien. Indiska elefanter användes för att krossa, slita sönder eller tortera fångar vid offentliga avrättningar. De tränade djuren användes antingen för att döda offer omedelbart eller att tortera dessa under en längre tid. I kunglig tjänst representerade elefanten både härskarens absoluta makt och hans förmåga att kontrollera vilda djur. Bruket av elefanter för att avrätta fångar förskräckte europeiska upptäcktsresande och beskrevs i många reseskildringar och levnadsteckningar från Asien. Avrättningarna förbjöds till slut av de europeiska kolonialherrarna då dessa tog kontroll över regionen under 1700- och 1800-talen. Även om detta bruk av elefanter i huvudsak förekommit i Asien har metoden ibland använts av makter kring Medelhavet, såsom Rom och Karthago. Då särskilt i samband med bestraffning av soldater som gjort myteri.

har använts både som dödsstraff och som begravningsritual. Som dödsstraff förekom det i Europa från medeltiden och fram till slutet av 1700-talet. Det användes som sådan vid kätteri, däribland i samband med häxjakterna under 1500- och 1600-talen, samt för homosexualitet, incest och penningtvätt. Under yngre järnåldern var bränning på bål en begravningsritual i Sverige, något som förekommer i andra kulturer även in i våra dagar.

Elektriska stolen

är en metod för avrättning. Den dömde spänns fast i stolen, vakterna fäster fuktade kopparelektroder och en fuktig svamp på fångens huvud och ena ben, varefter elektrisk ström med hög spänning leds genom den dömdes kropp till dess att döden inträder. Efter en avrättning med elektriska stolen är kroppen så het att man inte kan vidröra den.

Euthanasia Coster

Den konceptuella åkturen börjar med en två minuter lång resa uppför en 510 meter hög, brant lutande, backe. Därifrån störtar sedan vagnen med sina 24 passagerare nedför banan med en fallhöjd på 500 meter i en hastighet av 360 km/h vilket är mycket nära tågets gränshastighet. Sedan planas banan ut och tåget rusar vidare in i den första av sju inversioner. Varje inversion har mindre diameter än den föregående för att upprätthålla de 10 g som är dödliga för passagerarna även när tåget tappar i hastighet. Efter en skarp högersväng kommer tåget in på en raksträcka där personal kan avlägsna de döda och fylla på med nya passagerare.[3]

Garrottering

Garrottering har varit den huvudsakliga avrättningsmetoden i Spanien och sedermera spanska kolonier. Ursprungligen klubbades dödsdömda till döds, vilket det spanska uttrycket Garrote vil syftar på, som övergick till strypning med rep stående vid en träpåle. Avrättningsmetoden Garrote vil användes mot enklare folk då halshuggning, som ansågs mindre smärtsamt, var reserverat för adel och kungligheter. Senare "effektiviserades" avrättandet genom att halsjärnet endast användes för att fixera huvudet på den dödsdömde och en metallskruv bakifrån drevs in i ryggmärgen i nacken – i regel med omedelbar död som följd. Dessutom placeras den dödsdömde i en för ändamålet specialbyggd stol. Halsjärn och skruv dras automatiskt åt samtidigt, med hjälp av ett stort handtag, bödeln behöver inte använda särskilt mycket muskelkraft, och (hjärn-)döden inträffar som regel redan under det första varvet.

I USA kan vissa delstater använda gasning som alternativ avrättningsmetod.[8] Verkställandet inleds med att den dömde placeras i en stol och spänns fast. Stolen står i ett speciellt gastätat rum (gaskammare) som tillsluts. En öppen behållare som finns under stolen fylls med svavelsyra genom ett rör från utsidan av kammaren. Ovanför behållaren finns en öppningsbar låda med pellets av kaliumcyanid. När domen verkställs öppnas lådan och kaliumcyaniden faller ner i svavelsyran. Den kemiska reaktionen mellan de båda ämnena bildar då en gas av vätecyanid, samma sort som Zyklon B. Genom ett stetoskop som blivit fäst på den dömdes bröst och är anslutet till utsidan av kammaren kan en läkare avgöra när döden har inträffat. Den gas som då finns kvar sugs ut med kraftiga fläktar och personal med skyddsmasker sanerar sedan kammaren och den avrättade med ammoniak.[9]

I USA idag innebär metoden i praktiken att tre olika ämnen i tur och ordning injiceras intravenöst i den dödsdömde. Detta vanligtvis manuellt, men i fyra delstater görs detta av en maskin, vanligtvis från ett intilliggande rum. Det första ämnet är ett sömnmedel som gör den dömde medvetslös, det andra är ett muskelavslappnande medel som stoppar andningen samt gör att den dömde inte drabbas av spasmer när döden inträder, och det tredje medlet stoppar hjärtat. Den vanligaste kombinationen av ämnen är tiopentalnatrium (Pentothal) följt av pankuroniumbromid (Pavulon) och sist kaliumklorid.

Giljotin

En giljotin består av två vertikala skenor och en snedställd bila. Vid avrättningen frigörs bilan från sitt högsta läge och hugger igenom offret vid halsen.

Den som skulle gå på plankan skulle ha bundits med händerna på ryggen och eventuellt försetts med ögonbindel, och sedan skulle en lång planka lagts ut över fartygskanten, så att den bildade ett slags halv bro. Efter detta tvingades den som skulle avrättas, att gå ut på plankan mot en säker död, då hajar och annat väntade hungrigt där nere i havet, eller för att möta döden genom drunkning. Mera sällan skulle blyklossar ha fästs vid den dömdes fötter för att försäkra att personen skulle dö genom drunkning

innebär att man avrättar någon genom att träda ett gummidäck fullt med bensin om halsen på offret och sen tända på

Halshuggning

innebär att huvudet skiljs från kroppen, vilket för ryggradsdjur leder till mycket snabb död, då hjärnan inte får syre och hjärta och lungor stoppas. Den medicinska termen dekapitering kommer av latinets de "av" och capitis "huvuds". Halshuggning är en äldre avrättningsmetod såväl som en fortfarande använd avlivningsmetod.

Hängning

Som avrättningsmetod går hängning oftast ut på att den dömde ställs på en fallucka med en snara runt halsen. Falluckan öppnas varefter den dömde faller genom luckan och bryter nacken, alternativt stryps till döds. En annan möjlighet är att den dömde sitter på en häst som drivs framåt eller en stol som skjuts åt sidan.

Dras till avrättningsplatsen på en träram (ena möjliga betydelsen av dragning).

Hängas men plockas ner innan döden inträffade (hängning).

Få könsdelarna avskurna, inälvorna utdragna, och se dessa brännas (uppsprättning, och också andra möjliga betydelsen av dragning. I engelskan används det ofta i kokböcker för att beskriva urtagning av kyckling eller kanin före tillagning).[4]

Bli halshuggen varefter kroppen styckas i fyra delar (fyrdelning), vilka vid vissa tillfällen sändes till rikets fyra hörn, medan huvudet placerades till allmän beskådan.

Kokning

Offret sänks antingen ned i ett kärl med kallt, ljummet eller redan uppkokat vatten. Oavsett tillvägagångssätt kan döden enligt vittnesmål dröja flera timmar eller mer.

Den dömde hängdes eller spikades naken upp på en påle ofta med en tvärslå, vid vilken handlederna fästes. Eftersom armarna var så utsträckta fick den dömde en sådan väldig press över lungorna att han till slut kvävde sig själv till döds.

Levande begravning

eller med en äldre svensk term kvick i jord, är en historisk avrättningsmetod, som innebar att den dömde begravdes levande ("kvick" med dåtidens språkbruk).

Lingchi

Straffet, som endast utdömdes i särskilda fall, innebar att den dömde, levande eller död, skars i små bitar. Lagböckerna specificerade inte utförandet i detalj och det varierade därför. Under Qingdynastin genomfördes större delen av styckningen sedan delinkventen (brottsling som ska undergå straff) bragts om livet med ett stick i hjärtat.

Skulpturen bestod av en ihålig tjur helt gjord av mässing. Genom en dörr från sidan stängdes den dömde in, en eld tändes under tjuren och den inlåste stektes ihjäl. Dennes förtvivlade skrik omvandlades via ett rörsystem, kopplat till tjurens mun och näsborrar, till något som skulle låta som brölet från en tjur till förnöjelse för åskådarna.

är en avrättningsmetod som genomförs med ett skjutvapen som pistol, gevär eller automatkarbin. Skottet träffar baksidan av huvudet eller nacken.

Noyades

en fransk metod för avrättning som användes i Nantes 1793- till 1794 mot kontrarevolutionärer under skräckväldet. Jean-Baptiste Carrier sändes till Nantes för att kuva upproret. En del av de dömda i revolutionsdomstolen fördes med båtar eller pråmar ut och dränktes i floden Loire.

Pålningen kunde ske på flera olika sätt. Ett sätt var att man grävde en grop som man tvingade den dömde att lägga sig i på rygg. Man fyllde igen gropen men lät huvudet ligga öppet. Sedan drev man långsamt en spetsad påle av ek genom det ca 20 cm tjocka jordlagret i brösthöjd på den dömde. Den dömde kände att pålen sakta började tränga in i sin bröstkorg samtidigt som det utlöste en oerhörd smärta. Avrättningsmetoden tilldömdes i huvudsak män som gjort sig skyldiga till våldtäkt samt kvinnor som gjort sig skyldiga till barnamord.

Rista blodörn var en avrättningsmetod som förekommer i de isländska sagorna, som skall ha inneburit att man utefter den dödsdömdes ryggrad skar av samt bände ut revbenen och drog ut lungorna. Detta skall ha kallats blodörn eftersom revbenen och lungorna, efter att man brutit ut dem, liknade vingar på en örnunge.

Rådbråkning

är ett avrättningssätt där den dömde avlivades genom att lemmarna krossades. Oftast skedde detta med hjälp av ett hjul ("rådbråka" från tyska Rad, "hjul", resp. brechen, "bräcka", bryta) i vilket kroppen flätades in. Rådbråkning används även i överförd betydelse om "kraftig misshandel" i bildligt avseende, exempelvis känslomässigt. Rådbråkning var en form av skärpt dödsstraff, ett förstärkt lidande. Hjulet kunde användas som antingen tillhygge eller för att hålla fast den bestraffade, så att det uppkom skarpa kanter mot vilka man kunde knäcka benen i kroppen med tillhyggen. En speciell teknik användes för att inte skada huvudet eller inre organ så mycket att den dömde riskerade att dö innan straffet var utfört. Ursprungligen skall den avrättade ha placerats i hjulet medan han ännu var i livet och sedan kunnat få lida i flera dagars tid innan döden inträdde. Den dödes kropp, på hjulet, skall sedan ha ställts ut till allmänt beskådande.

Det avsedda offret kläddes av naken och fästes sedan stadigt i det inre utrymmet av två smala roddbåtar (eller urholkade trädstammar) där den ena båten lagts ovanpå den andra. Offret hade huvudet, händerna och fötterna utstickande. Den dömde tvingades sedan att inta mjölk och honung till den grad att den fick svår diarré, och ytterligare honung hälldes på honom för att locka insekter. Särskild uppmärksamhet ägnades åt ögon, öron, mun, ansikte, könsorgan och anus. I vissa fall blandade bödeln mjölk och honung och hällde denna blandning över offret. Offret lämnades sedan flytande på en stagnerande damm eller utsattes för stark sol. Den försvarslösa individens avföring samlades sedan inuti båten, så att ännu fler insekter lockades. Insekterna började därefter äta och föröka sig i offrets exponerade kött, vilket ledde till att grävande insekter orsakade strypning av blodtillförseln och därmed vävnadsdöd. Individen skulle ligga naken, täckt från topp till tå i mjölk, honung och sin egen avföring. I vissa fall upprepades matningen dagligen för att förlänga tortyren, så att dödlig uttorkning eller svält uteblev. Döden, när den så småningom inträffade, berodde sannolikt på en kombination av uttorkning, svält och septisk chock. Efter ett par dagar lär offren ha drabbats av delirium.

. På grund av stenens form ansågs den vara förträfflig till avrättningar. Det sägs att det krävdes fem hästar för att dra upp den väl fastbundna stenen. Den dödsdömde, delinkventen ställdes inunder och repet lossades. Stenen störtade ner och offret krossades.

är en avrättningsmetod som använts genom hela den kända historien, och innebär att stenar kastas på den dömde tills han eller hon avlider. Bland annat tillämpades stening i Sumer, den äldsta kända kulturen i Mesopotamien. I Bibeln nämns stening på många ställen, och det mest bekanta stället är Apg 7:59 där den förste martyren Stefanos stenas. I Koranen finns inget uttalat stöd för stening, men det förekommer andra kroppsstraff såsom piskning och handavhuggning. I haditherna föreskriver Muhammed däremot stening som bestraffning vid äktenskapsbrott.

Sågning

är en medeltida tortyr- och avrättningsmetod. Offret hängs upp och ner och man börjar såga isär personen som på bilden till höger.

är en avrättningsmetod som har tillämpats i Afghanistan som straff för utlevd homosexualitet. En stor mur av tegel välts över personen ifråga som krossas till döds.