min syster, hon är min livskamrat och tycker ibland synd om hennes man och min framtida man pga vår tighta relation som inget kan jämföras med.  Saknar henne när vi inte setts på en dag. 

min mormor har format mig extremt mycket och alltid funnits där. så det skulle vara hon. men finns allt en del personer som hjälpt mig mycket. en lärare på gymnasiet tex som tillsammans med en kompis till mig lärde mig att tro på mig själv. jag brukade inte våga visa mina tänder förrän den kompisen sa att mina tänder var fina hihi. 

men också mina föräldrar - utan dom hade jag inte haft nåt. 

Razor:

Ingen alls?

Nej... Tycker dock att mina föräldrar har jättegrymma egenskaper och gillar att jag är en exakt mix av dem

Mitt gosedjur 

En kille i min klass. Han betyder så sjukt mycket för mig och han får mig alltid att känna mig trygg

Pappa... har helt klart varit min förebild.

För mig har farsan betytt mest. Han har alltid funnits där för mig.
Visst, jag har hela livet varit omgiven av hjälpsamma släktingar och de senaste åren även vänner. Men farsan har funnits där dygnet runt i alla väder, hela mitt liv så här långt. Alla de åtskilliga gånger jag behövs fara in till sjukhus, då har han varit där och kört dit mig och stannat med mig.
När jag hade problem med lärare som var helt dumma i huvudet, då fanns farsan där för mig.
När jag ramlade en gång och slog i huvudet så jag blev medvetslös, ansiktsförlamad och allt vad det var....  Jag vet inte alla hur länge jag var där på sjukhuset, men länge var det. Han var med mig hela tiden.
Vi gjorde också mycket tillsammans under min uppväxt. Biobesök. Många gånger åkte vi till olika fordonsmuseer. Många bilträffar. Många turer i gamla Volvo-bilar. Många Amazoner och PV. Vi åkte ofta till Volvo och kollade in bilar. Framförallt då det släpptes ny modeller.

Min mamma och min bästa vann Gabbi.

min mamma och min pappa gick isär när jag var en månad gammal, så jag minns som tur är inget från när de var tillsammans. Min mamma har gjort otroligt mkt för mig, i fyra år var det bara hon och jag. Hon brukar kalla mig för sitt livs ljus, och få mig att lova att aldrig slockna. Hon uppfostrade mig,självklart med hjälp av pappa, och andra, men det som har gjort mig till den person jag är idag är hennes och min familjs hjälp. 

När jag var sex år gammal träffade jag Gabbi, hon och jag klickade direkt. Vi var de enda i klassen som inte kände någon sedan inanna och vi drog sedan till varandra. Vi umgicks varje dag, vi gick till skolan ihop, sov över hos varandra,älskar varandra och trots våra löjligt många bråk är hon en av de viktigaste i mitt liv. Jag minns att vi älskade att vara hos varandra, måndagar var vi hos henne varannan tisdag hos mig varannan tisdag hos henne, och torsdagar var hon hos mig. Vi fick under den tiden pröva på varandras liv. När vi var hos mig var vi ansvarsfulla stasystrar, hos henne var vi jobbiga störiga småsyrror. Jag minns när vi började dans tillsammans, hur vi spendera varje tisdag och senare onsdag, i varat mekka, det stora biblioteket. Vi kunde sitta i ett varsitt hörn av mys hörnan, läsa varsin bok och bara njuta av tystnaden. Och efter nån timme begav vi oss upp och dansade. Och trots att vi träffades varje dag pratade vi i telefon otroligt mkt, minst en timme /veckan.

När jag var 11 flyttade jag 500 km ifrån Gabbi. Men vi har på något sätt lyckas hålla kontakten. Vi pratar inte så ofta, men när vi pratar är det som om jag träffade henne senast igår. Det går inte en dag utan att jag vill ge henne en kram, eller se henne stå och vänta på !ig där vi alltid möttes för att ta följe sista biten til skolan. Gabbi är inte bara en kompis, hon är som en syster för mig och jag älskar henne otroligt mycket! Gabbi har funnits i mitt liv i nio år, och jag tror, nej jag vet, att hon kommer stanna där för evigt.

Har aldrig brytt mig om någon annan än mig själv

Tjohej: För mig har farsan betytt mest. Han har alltid funnits där för mig.Visst, jag har hela livet varit omgiven av hjälpsamma släktingar och de senaste åren även vänner. Men farsan har funnits där dygnet runt i alla väder, hela mitt liv så här långt. Alla de åtskilliga gånger jag behövs fara in till sjukhus, då har han varit där och kört dit mig och stannat med mig.När jag hade problem med lärare som var helt dumma i huvudet, då fanns farsan där för mig.När jag ramlade en gång och slog i huvudet så jag blev medvetslös, ansiktsförlamad och allt vad det var.... Jag vet inte alla hur länge jag var där på sjukhuset, men länge var det. Han var med mig hela tiden.Vi gjorde också mycket tillsammans under min uppväxt. Biobesök. Många gånger åkte vi till olika fordonsmuseer. Många bilträffar. Många turer i gamla Volvo-bilar. Många Amazoner och PV. Vi åkte ofta till Volvo och kollade in bilar. Framförallt då det släpptes ny modeller.

Lotus Elise: Min mamma och min bästa vann Gabbi.min mamma och min pappa gick isär när jag var en månad gammal, så jag minns som tur är inget från när de var tillsammans. Min mamma har gjort otroligt mkt för mig, i fyra år var det bara hon och jag. Hon brukar kalla mig för sitt livs ljus, och få mig att lova att aldrig slockna. Hon uppfostrade mig,självklart med hjälp av pappa, och andra, men det som har gjort mig till den person jag är idag är hennes och min familjs hjälp. När jag var sex år gammal träffade jag Gabbi, hon och jag klickade direkt. Vi var de enda i klassen som inte kände någon sedan inanna och vi drog sedan till varandra. Vi umgicks varje dag, vi gick till skolan ihop, sov över hos varandra,älskar varandra och trots våra löjligt många bråk är hon en av de viktigaste i mitt liv. Jag minns att vi älskade att vara hos varandra, måndagar var vi hos henne varannan tisdag hos mig varannan tisdag hos henne, och torsdagar var hon hos mig. Vi fick under den tiden pröva på varandras liv. När vi var hos mig var vi ansvarsfulla stasystrar, hos henne var vi jobbiga störiga småsyrror. Jag minns när vi började dans tillsammans, hur vi spendera varje tisdag och senare onsdag, i varat mekka, det stora biblioteket. Vi kunde sitta i ett varsitt hörn av mys hörnan, läsa varsin bok och bara njuta av tystnaden. Och efter nån timme begav vi oss upp och dansade. Och trots att vi träffades varje dag pratade vi i telefon otroligt mkt, minst en timme /veckan.När jag var 11 flyttade jag 500 km ifrån Gabbi. Men vi har på något sätt lyckas hålla kontakten. Vi pratar inte så ofta, men när vi pratar är det som om jag träffade henne senast igår. Det går inte en dag utan att jag vill ge henne en kram, eller se henne stå och vänta på !ig där vi alltid möttes för att ta följe sista biten til skolan. Gabbi är inte bara en kompis, hon är som en syster för mig och jag älskar henne otroligt mycket! Gabbi har funnits i mitt liv i nio år, och jag tror, nej jag vet, att hon kommer stanna där för evigt.

Tack för att ni delade med er av era erfarenheter.

Tjohej/Volvo4life, är du kvar på UM? Hoppas det iaf.

Jesus