jag gjorde det. nu har jag slutat med det. att vilja det alltså. varför inte. närhet och kärlek är nice när det funkar. och det är värt att det kan gå åt helvete.

förbli det då.

Mattias94:

Är det fler därute som själva överväger att förbli singel?

På sätt och vis. Jag är i allmänhet ganska aktsam med att ingå relationer (oavsett slag) och känner inget större behov av att vara "i hop" med någon just nu. Eftersom du (liksom jag) är synnerligen ung och obevandrad i livet vore det inte å andra sidan konstigt om du ändrar uppfattning om detta ganska snart - ungdomen är naturligt nog en fas med många växlingar mellan attityder och ställningstaganden.

Dessutom tycker jag singel-/vara ihop-konceptet känns alldeles för mekaniskt och förödande (vänskapsödslande) för att på riktigt tilltala mig.

Jaa jag känner lite så, jag har dock haft några flickvänner men har inte känt mig helt avslappnad med någon och aldrig någonsin stött på någon som "passar"* mig.
Jag började bara umgås med de lite äldre när jag var väldigt ung så då och nu när jag går med jämngamla i skolan är tjejerna ofta omogna(tror de dock inte själva) och är vidrigt ytliga. Bryr sig inte om något djupare än huden. Jag tror även att jag har något fel på mig(kan vara temporärt) men jag känner nästan inget, de enda i hela världen jag kan säga jag tycker om är mina småsyskon. Inga tjejer har (mer än utseendemässigt) intresserat mig.

* Alltså att jag inte har tillräckligt mycket gemensamt med dem och inte kan Tex. ha en givande diskussion eller göra något annat som inte är fysiskt.

Jag vet inte du, vi är kanske dömda att leva ensamma, på gott och ont.

Tjejer är fan asjobbiga. Vill alltid hålla på att bli tillsammans och sånt där larvigt

jag är/har varit lite åt det där också, fast med inställningen att man aldrig kan såra sig själv, och därmed är det säkrast att vara själv - singel då vill säga.

Mattias94:

Så är det på något vis "inte normalt" att man vill stöta bort kärlek? är det fler som känner på något liknande vis?

Tjena. Jag känner det också på det viset. Är helt enkelt inte intresserad av sånt, börjar fundera på om jag är asexuell. Tycker det endast verkar jobbigt att vara ihop med någon och mår väldigt bra nu då jag kan fokusera på det jag själv vill och vill inte vara bunden av någon på det sättet som man är om man är "ihop" med någon. Under vissa perioder har jag till och med satt upp ett schema när jag måste runka. Ser det oftast som något mekaniskt som jag måste göra, annars hamnar de ju i kallingarna när man sover. Man vet ju aldrig vad som händer i framtiden men så länge man mår bra så är det ju inga problem med att känna så. 🙂

Mattias94:

ensamhet är inget problem. Vid det här laget är jag helt säker på min sak att jag tänker förbli singel för alltid.

Det första jag tänker på när jag läser det här är att detta är en väääldigt UNG kille...
vill du inte ha ett förhållande för resten av livet? jag antar att du inte vill ha kompisar för resten av livet heller...
Men tror mig det som äldre människor (pensionärer) har sagt till mig är att det inte finns något bättre i livet än att åldras tillsammans med någon man älskar, det är att rekommendera alltså...

enhimmelskdrog:

jag gjorde det. nu har jag slutat med det. att vilja det alltså. varför inte. närhet och kärlek är nice när det funkar. och det är värt att det kan gå åt helvete.

Jag tror nog att det här är en väldigt individuell fråga och alla gör det som känns bäst för dem själv helt enkelt.

Schism:

Eftersom du (liksom jag) är synnerligen ung och obevandrad i livet vore det inte å andra sidan konstigt om du ändrar uppfattning om detta ganska snart - ungdomen är naturligt nog en fas med många växlingar mellan attityder och ställningstaganden.

Jodå jag är mycket väl medveten om min riktigt unga ålder och redan hittills så har jag gått igenom många förändringar. En del har varit mot det bättre och andra mot det sämre. Men jag utesluter dock inte att jag kan ändra mig senare vad gäller denna fråga, men så som det ser ut i nuläget så känner jag mig väldigt säker på vad som känns mest rätt för mig och vad jag trivs bäst med.

Schism:

Dessutom tycker jag singel-/vara ihop-konceptet känns alldeles för mekaniskt och förödande (vänskapsödslande) för att på riktigt tilltala mig.

Jag håller helt med dig där. Jag har aldrig riktigt förstått den där hetsen. Jag föredrar hellre att ha folk som vänner och jag har en hel del tjejkompisar som jag trivs mycket bra ihop med och jag föredrar som sagt att dom är just vänner. Någon djupare relation tilltalar inte mig.

RyalNotch:

Inga tjejer har (mer än utseendemässigt) intresserat mig.

Det är på sätt och vis så som jag själv upplever det. Som de flesta killar så anser jag ju att tjejer kan vara söta/snygga etc men det är inte utséendet som det hänger på utan hur folk är som person och på det viset har ingen riktigt tilltalat mig. Jag vet inte, man kanske har höga förväntningar som folk inte lever upp till? Men annars så har jag/har haft en hel del tjejkompisar och det är på den nivån som jag föredrar att ha det på och ingen djupare relation.

kebu12:

Tjejer är fan asjobbiga. Vill alltid hålla på att bli tillsammans och sånt där larvigt

Tjejerna i min omgivning anser jag iaf har mognat till sig och är därmed seriösa på vad dom vill och inte vill. Jag trivs med att ha tjejkompisar och så men djupare relationer tilltalar inte mig helt enkelt.

Fingerprints:

jag är/har varit lite åt det där också, fast med inställningen att man aldrig kan såra sig själv, och därmed är det säkrast att vara själv - singel då vill säga.

Jag har väl blivit sårad många gånger i livet men då så har det varit falska vänner som varit anledningen och inte någon form av kärlekstrassel. Men när jag tänker på det om jag skulle vara i en relation och man tex kommer på den andra med otrohet eller liknande så skulle jag nog ta väldigt hårt åt mig. Jag är en person med ett väldigt svajande självförtroende... Därmed så blir singelliv en garant för att slippa sådana problem.

Tennsoldaten:

börjar fundera på om jag är asexuell.

Om jag är asexuell eller inte har faktiskt kommit upp i mina tankar sedan cirka över ett år sedan. Jag fick penicillin för utslag och det hade en biverkan att jag helt tappade sexlusten och jag kunde knappt få erektion överhuvudtaget på ett par veckor. Innan dess så hade jag väl lika stor sexualdrift som andra killar, den återupptogs så småningen men sexuella relationer har aldrig tilltalat mig. Sedan ett par månader efter penicillinet fram tills nu så skulle jag aldrig haft några som helst problem att ha sex med någon men jag har tappat intresset för att ge mig in i några djupare relationer. Men jag kan ju ändra mig och träffa någon senare, det utesluter jag inte än i varje fall. 😉

toshiba:

jag antar att du inte vill ha kompisar för resten av livet heller...

Att ha vänner har jag inget emot, jag har vänskapsrelationer med såväl tjejer som killar, med det är just djupare relationer som jag har tappat intresset för och som inte tilltalar mig helt enkelt. Jag har tex en nära tjejkompis som vi tex planerar att resa utomlands till England och Japan i framtiden så vänskapsrelationer kommer jag aldrig att ge upp. Det skulle enbart vara rent dumdristigt och även ohälsosamt. Men om det skulle dyka upp någon som faktiskt tilltalar mig så kan jag mycket väl ändra mig, jag utesluter ingenting. 🙂

Mattias94:

Jag tror nog att det här är en väldigt individuell fråga och alla gör det som känns bäst för dem själv helt enkelt.

det är klart

Finns gott om tid att hitta någon; lättare, när man hunnit leva med sig själv längre tid, vågar jag påstå.

enhimmelskdrog:

det är klart

näääe, du har lärt dig något nytt nu. Erkänn

toshiba:

Men tror mig det som äldre människor (pensionärer) har sagt till mig är att det inte finns något bättre i livet än att åldras tillsammans med någon man älskar, det är att rekommendera alltså...

Tja, det finns ju både för och nackdelar här. Jag jobbar inom vården och har många gånger sett pensionärer (oftast tanter) som endast har levt med och varit väldigt beroende av sin partner. När denne sedan dör går de in i en depression där de blir passiva i åren de har kvar, det kan röra sig om otroligt många år av passivitet där man inte umgås med andra människor. De som istället har många vänner och ett relativt stort socialt nätverk hamnar inte lika lätt i den ensamheten. Detta är förstås till stor del spekulationer men det är ju din kommentar också.

ingen kommer tvinga dig att sluta vara singel, men du får kanske räkna med att ganska många kommer tycka att du är lite konstig om du förblir singel hela ditt liv.

tror dock att det är vanligt att människor känner som du någon, eller några, gånger i livet, men att det för de allra flesta går över.

Du är bara 17 (ta detta ej som att jag försöker nedvärdera dig), du är knappast "färdigstöpt" utan kommer troligtvis förändras väldigt mycket under de närmsta åren.

Jag var 17 för fyra år sedan och jag är på många sätt en helt annan människa med andra funderingar och åsikter nu mot då. Vänner jag pratat med saken om säger alla samma sak.
Om man inte förändras något mellan 17 till 20 är man nog ganska unik, så lås inte fast dig vid att du alltid vill vara singel, utan var bara singel så länge det känns bra och tänk inte så mycket på vad människor förväntar sig av dig.