Har pratat lite med vänner och så om att gifta sig, skaffa barn osv, men de flesta verkar inte ha tänkt på det så mycket. Har alltid varit en familjemänniska. Föredrar att vara hemma istället för att gå ut och festa. Kan gå hem till kompisar och ha små "fester", men aldrig att jag går ut på klubb osv. Har jobbat på dagis och får ofta kommenterar hur bra jag är med barn och vilken bra mamma jag skulle bli. Enda sedan jag fick min första pojkvän vid 15-års ålder ville jag att det skulle vara för alltid och jag kan förstå nu hur naiv jag var som tänkte så redan då och att det viktigaste är vem och hur ens partner är, inte hur länge det håller. Förut kände jag att det inte var lönt att ha ett förhållande om jag inte kunde se min pojkvän i min framtid. Har typ tänkt "Kan jag se honom som min man? Nej." Då har det liksom inte varit lönt för mig. Efter att ha lidit mycket av mina föräldrars skilsmässa när jag var liten har jag alltid längtat mycket efter att skaffa en FAMILJ. Att skapa en, vårda en och bevara en. Har alltid drömt om EN man i mitt liv. Äktenskapet är min högsta dröm och ordet skilsmässa gör att jag rynkar på näsan. Aldrig att det ska hända mig. Jag är så hängiven och beslutsam att jag ofta känner mig ensam. Och jag har alltid varit "ensam". Tills nu. Nu har jag en underbar pojkvän som inte går att jämföra med någon annan. Jag har för första gången i mitt liv verkligen valt med SJÄLEN och för första gången känns det RÄTT och vi är EN. Jag har alltid sett ner på killar, att de bara är ute efter massa andra saker än långvarighet och ärlighet. Har haft svårt att öppna mig och visa känslor, men nu har allting släppt. Han är så genuin och ser på mig som ingen tidigare gjort. Han pratar ofta om "för alltid" och sånt som jag själv är inne på. Jag är helt säker på att jag vill gifta mig med honom och att han vill detsamma. Jag drömmer ofta om vår framtid. Hur vårt hus ser ut, hur våra barn ser ut. Jag har pratat med mamma om det, men hon säger att jag är för ung. Min kusin som fick barn vid 21 säger att hon borde väntat.
Jag skulle ägna hela mitt liv åt honom och vår familj. Det värsta är inte att att jag inte får stöd, utan att det känns som att ingen tar en på allvar. Jag vill tex inte att min mamma ska se ner på mig på något sätt pga min ålder. Och jag tänker ofta "vad har hon att säga till om när det gäller kärlek och äktenskap, hon som skilde sig från min pappa".. Det blir en sådan konflikt!! Någon som har några förslag på hur jag kan visa att jag är 100% seriös? Någon som varit med om något liknande?
Bor du hemma?
Macktorsken:
Bor du hemma?
Ja. Min pojkvän bor tyvärr inte i Sverige. När han gör det bor han hos oss ![[smile]](/img/smilies/smile.gif)
Elmas:
Ja. Min pojkvän bor tyvärr inte i Sverige. När han gör det bor han hos oss
Så länge du bor hemma och inte har dina föräldrars stöd så ska du vänta tills du är självförsörjande och har eget boende.
Macktorsken:
Så länge du bor hemma och inte har dina föräldrars stöd så ska du vänta tills du är självförsörjande och har eget boende.
Min pojkvän har pratat om att jag ska flytta till honom, men jag vill gifta mig först. Har inte sagt det, men känner att om jag nu ska flytta till honom ska det vara för alltid. Speciellt när det för mig innebär en sådan stor flytt. Problemet för mig är att lämna mina föräldrar. Jag bor ensam med pappa och känner att jag lämnar honom mer och mer. Vill inte att han ska tro att jag begår ett misstag. Eller att jag är otacksam. Är rädd för att han ska tänka att jag slängde bort hans hjälp och närvaro under alla dessa år för en "chansning". Han har alltid sagt att han är stolt över mig för att jag är så klok och eftertänksam. Därför är jag rädd att han ska se mig på något annat sätt nu när jag vill skapa ett eget, nytt liv. Utan honom :S
Elmas:
Min pojkvän
Har ni träffats på riktigt? Vart bor han?
Elmas:
. Jag bor ensam med pappa och känner att jag lämnar honom mer och mer
Han förstår nog att du kommer flytta hemifrån snart.
Macktorsken:
Har ni träffats på riktigt? Vart bor han?
Självklart. Han bor hos oss när han är i Sverige. Och jag hos honom eller mina släktingar när jag är i Frankrike.
Elmas:
Självklart. Han bor hos oss när han är i Sverige. Och jag hos honom eller mina släktingar när jag är i Frankrike.
Okej.
Ibland måste man satsa för att få det man vill ha. Om du flyttar ihop med din pojkvän och ni kan försörja er själva och båda vill ha barn, då behöver du inte dina föräldrars stöd. Dom får acceptera ditt val.
Du bör bo med din pojkvän ett bra tag innan du börjar fundera på att avla barn med honom. Innan ni bott ihop har du ingen aning om hur ni fungerar långsiktigt i vardagen utan allt det som ett förhållande till en början består av. Det förändras, och det byts ut mot någonting annat. Vänta tills det gjort så innan du räknar med att det är just han som är din framtida man för evigt.
Dessutom tycker jag att du är alldeles för fixerad vid den där för-evigt-prylen. Det viktiga är att ni oavsett vad ni kallar ert förhållande kan samarbeta, förstå den andres perspektiv och behålla vänskapen. Det är så era barn kommer må bra i framtiden, oavsett om ni bor ihop eller inte.
Elmas:
Någon som har några förslag på hur jag kan visa att jag är 100% seriös?
Frågan är hur du ska bevisa att din pojkvän är 100 % seriös.
Hur länge har ni varit tillsammans?
tycker verkligen att du ska testa bo med honom först innan du gifter dig. ![[shake]](/img/smilies/shake.gif)
kan ni inte göra som dom flesta andra i dagens samhälle och låta en långvarig sambotid föregå ert bröllop? Känns som om sannolikheten att du får ditt sagobröllop och sagoliv är större då. Tycker om din vision men jag kan inte relatera till den, har säkert valt dåliga ord.
framtidstron är död:
Du bör bo med din pojkvän ett bra tag innan du börjar fundera på att avla barn med honom. Innan ni bott ihop har du ingen aning om hur ni fungerar långsiktigt i vardagen utan allt det som ett förhållande till en början består av.
Bra sagt!
Elmas:
Min pojkvän har pratat om att jag ska flytta till honom, men jag vill gifta mig först. Har inte sagt det, men känner att om jag nu ska flytta till honom ska det vara för alltid.
Bara för att man gifter sig betyder det inte alls att det vara för
alltid, vilket jag tror du är fullt medveten om, och därför förstår
jag inte riktigt varför du känner att du måste gifta dig innan du
flyttar till honom?
Som framtidstron är död redan har sagt, så vet man inte
alls om man kan leva med en person om man inte har testat,
och därför är det ganska naivt att gifta sig innan.
Jag flyttade ihop med min pojkvän (sambo) när vi hade varit
tillsammans i 2,5 år. Jag trodde att jag visste allt om honom!
Ack, så fel jag hade! Sedan jag flyttade ihop med honom
har jag upptäckt 1000 nya sidor hos honom, som jag inte
ens visste fanns! Alla 1000 av dem älskar jag, men 100
av dem kan också göra mig galen till och från.
Så är du säker på att du inte vill ta reda på dessa 1000 sidor först?
Det väl bara att skita i vad dom tycker och följa dina instinkter, om det känns rätt så försök, du kommer säkert att ånga dig annars.
Försök att lugnt förklara hur du ser på det, säg det du skrivit ungefär, att bli arg och brusa upp när man blir stött verkar ofta omoget.
