Tjena.

Jadu livet är tyvärr svår, många gånger måste vi "hålla" i minnen och små saker här i livet för att kunna gå vidare i livet.
Oroa dig inte dock, saker och ting brukar gå för det bättre.

Ifall du är missnöjd med livet, föreslår jag att du kontaktar socialen och försöker få räta på ditt liv.

Som jag brukar säga: "Ad astra per aspera" - To the stars through difficulty

Lycka till

Jag bor själv i fosterfamilj - har gjort det sedan sex års ålder - och kan intyga att det inte alltid blir "bättre". I alla fall inte rent känslomässigt. Jag har aldrig känt att mina fosterföräldrar varit mer än vårdnadshavare och regelsättare för mig. Å ena sidan har skolan gått relativt bra och jag mår helt okej, men samtidigt känner jag ingen som helst familjekänsla, och har aldrig gjort. Det har helt enkelt blivit något jag fått leva utan.

Så, till saken: Om du nu ska söka fosterföräldrar, så tänk efter noga innan du gör något onödigt. Be gärna att få träffa dem någa gånger innan så att du lär känna deras rutiner och humör. Ifall du sedan känner dig säker på din sak så: go for it!

Heej! Jag förstår att du känner dig ensam. Och att ha en mamma som inte bryr sig är inte kul. Min mamma är en jättebra mamma, vi är som bästa kompisar fast mor och dotter fortfarande då. Jag vet inte vad jag tycker riktigt, men jag tror att jag tycker att du ska gå till SOC. Dom skulle bry sig, jag lovar. Dom är till för det. Och dina anledningar är INTE dåliga. Du ska bara veta att du är inte ensam, alla vi är på UM finns ju, visst vi träffas inte på riktigt men det kan vara skönt att skriva av sig lite här.

Lycka till så jättemycket

(CITERING av Trashd0ll)
hej . det är så att jag trivs verkligen inte hemma där jag bor . jag har så jävla svåra minnen så jag klarar inte av att bo här . hela min barndom har bara varit skit . va hos soc förra året & då fick jag sluta bo hos pappa eftersom det var det jag ville . men nu trivs jag inte hos min mamma heller för jag känner mig utstött och jag känner mig inte älskad . hon vill aldrig ens hitta på något med mig längre och har aldrig tid . när hon äntligen lämnade pappa trodde jag att allt skulle bli så mycket bättre . men nu känns det som att hon bryr sig mer om sin nya sambo och mina syskon än om mig .

vad ska jag göra ?
funderar på att gå till SOC , men känns som om de inte skulle bry sig . som om de tycker att det är en för dålig anledning .
det tycker inte jag . de har ingen aning om hur jag mår och jag har verkligen inte skrivit ALLT i det här inlägget . (CITERING SLUT)

Svar: Damn. D0n't do anything stupid babie.
forsätt kämpa, Jag bryr mig om dig fast jag inte har ens träffat dig gumman. Känner du dig för att prata med nån så tveka inte att höra av dig gumman...

Trashd0ll_:

funderar på att gå till SOC , men känns som om de inte skulle bry sig . som om de tycker att det är en för dålig anledning .
det tycker inte jag . de har ingen aning om hur jag mår och jag har verkligen inte skrivit ALLT i det här inlägget .

Det är mycket möjligt att de tycker. Är din mamma arg på dej för att du gick till soc förut, att du skvallrat och så?

Ajdå =(
Det låter inte så kul. Jag tror faktiskt inte du skulle bli särskilt lyckligare av att bo i fosterhem, men kanske om du kunde prata med någon psykolog eller ungdomspedagog. Å andra sidan kanske du skulle behöva lite time-off från familjen hemma. Som blodman skriver så är det inte alltid bättre.
Jag tycker du ska kontakta soc, de har en skyldighet att hjälpa till vid minsta lilla du bekymrar dig om, speciellt om det gäller ditt välbefinnande hemma.

Trashd0ll_:

hela min barndom har bara varit skit

Den blir inte bättre för att du flyttar. Det som har hänt har hänt och itsället för att gå och tänka på det så tänk frammåt. Du blir inte lyckligare att klaga på allt som är skit.

Trashd0ll_:

vad ska jag göra ?

Håll ut tills du är stor nog att börja gymnasiet. En hel värld öppnar sig och du kan söka till massvis med skolor i landet och du slipper bo kvar hemma om du inte vill.

Tills dess; fundera på vad det är som gör att du tror att allt blir bättre i en annan familj. Kanske är problemet inte din mamma utan du själv. Mammor talar inte om att de älskar en hela tiden, det är liksom självklart. Annars skulle de aldrig palla med oss tonåringar 😛

Du blir inte nödvändigtvis mer älskad i en fosterfamilj.

Trashd0ll_:

funderar på att gå till SOC , men känns som om de inte skulle bry sig . som om de tycker att det är en för dålig anledning .

Snacka med mamma först innan du går till soc.

Prata med din morsa???

Berätta hur du känner.. Och sen gör hon helt rätt i att tjat på att du ska gå till skolan och göra ditt bästa.. Nåt annat vore ju helt åt skogen =S

jag vet inte alls hur det är att bo i fosterhem . har ingen aning om hur det är . men det känns verkligen som om det skulle bli bättre av att komma härifrån .

min mamma typ ignorerar mig och jag har inte tänkt på det förrän typ för en vecka sen, att det verkligen är så. hur mycket jag än försöker hjälper det inte, försöker jag säga något snällt säger hon typ att jag bara stör henne.
som om jag är i vägen för henne eller något.

jag och hon är rätt så olika på insidan, jag har förändrats ganska mycket på senaste tiden men det har hon också gjort.

men jag saknar den mamma jag en gång hade, jag behöver verkligen ett stöd nu men hon ger mig inte det.

och även om mina kompisar stöder mig vill jag ha från min familj också. det är ju trots allt de jag lever med.

har gått till kuratorn och hon ska hjälpa mig att få kontakt med SOC.
har berättat för henne hur jag känner och hon tycker att man verkligen behöver ett stöd från föräldern.

min bästa kompis berättar allt för sin mamma. även om min och min mammas förhållande. hennes mamma har sagt att hon tycker synd om mig för att min mamma inte bryr sig om mig.
ni kanske tycker det är taskigt av henne att säga så men jag vet ju att hon har rätt. min mamma bryr sig inte om mig.
min mamma har ingen aning om hur jag mår och hon försöker inte ens ta reda på det.

jag klarar inte av att vara kvar här längre för det känns som om ensamheten tar över. jag vill bort härifrån nu, har mer självmordstankar nu än förut och ska jag dö ska jag inte göra det här iallafall.

Trashd0ll_:

min mamma typ ignorerar mig och jag har inte tänkt på det förrän typ för en vecka sen, att det verkligen är så.

Trashd0ll_:

en jag saknar den mamma jag en gång hade

När började hon ignorera och bli såhär känslokall då?

Jag förstår att det måste vara oroligt jobbigt för dig.
Men gå till soc så kanske du kan få hjälp, så här ska du inte behöva ha det ju. Du måste få trivas och känna att du är älskad, det kan de inte neka dig. Hoppas verkligen att det ordnar sig för dig!

PRICK:

När började hon ignorera och bli såhär känslokall då?

Nu när jag tänker efter så har hon gjort det ganska länge, men jag har inte tänkt på det på det sättet förrän nu.

Trashd0ll_:

funderar på att gå till SOC , men känns som om de inte skulle bry sig . som om de tycker att det är en för dålig anledning .

Gå till soc. Lycka till! *kramar om*
Om det inte fixas annat boende på direkten kan du i alla fall få kontakt med folk att prata med, som är utbildade på att sköta sådana här situationer.

Hoppas allt löser sig, vill du prata via msn eller så, så får du adda mig. PM:a mig så skickar jag min mailadress.