Jag har ett problem med mig själv, som jag inte alls är stolt över. Jag känner mig som en väldigt dålig person pågrund av det här, men jag öppnar mig o ni får gärna tipsa mig om hur jag ska göra, eller om jag ens är en dålig människa över huvud taget. 

Det är såhär, jag har haft 7 förhållanden, den första gick bakom ryggen på mig o raggade på min allra bästa vän och försökte även kyssa en annan vän till mig (första kärleken, ni fattar fallet där asså). Andra killen gick bakom ryggen på mig och då menar jag inte alls otrohet utan bara allmänna löften. Den tredje raggade på andra och älskade mig inte ens. Den fjärde skaffade ny tjej 1-3 dagar efter vi gjorde slut. Den femte var ärligt helt underbar och hjälpte mig upp ur en depression (tog även min oskuld) men efter mindre än två år så förändrades vi båda. Jag började känna mig som i en cell lixom, jag kände mig inte alls fri och efter ett tag märkte jag att det var för att han styrde väldigt mycket av mitt liv, han och jag umgicks sjukt ofta och han blev sur varje gång jag träffade en killkompis. Så jag började tappa känslor och där kom kille nummer sex in. Han och jag kom varandra närmare men jag var absolut inte otrogen. Så jag och kille nummer 5 gjorde slut, sen tog jag 6ans oskuld och där började allt spåra, efter ett tag blev han och jag tillsammans, allt var jätte bra jag blev DÖDSKÄR. Sen var det som en brant jävla nedförs backe och poff var vi på botten där vi knappt aldrig sågs, och efter bara ett halvår var vi båda otrogna (alkohol inblandat). Men han förändrade mig, jag gick från en romantisk och känslig tjej till en känslokall "hårding". Dock så slutar det inte där.. killen jag var otrogen med sa att han älskade mig, jag som då inte känt kärlek på länge blev såklart kär. Efter en helg med honom åkte han hem och skaffade en annan tjej :DDDDD Jag började då tycka att det var rätt komiskt hur dåligt det går för mig i kärlek, men ack där var det inte slut. Desto längre tiden gick desto värre blev det. På sommaren var allt okej för jag höll mig sysselsatt hela tiden med vänner och uppfostra en valp. Kille nummer 5 och jag körde en repris i sängen (inga känslor alls, bara för njutningens skull) Och just då var jag kär i min allra bästa killkompis, som komiskt nog var kille nummer tre, han kom hem till mig och vi dygnade, han var då i ett förhållande men brydde jag mig? Nej, jag hade vart kär i flera månader och inte träffat honom på ca ett år så vi hade haft endast telefonkontakt, och är inget vidare fan av hans dåvarande flickvän. Men han tog insiativet och vipps så kysstes vi, det blev inge sex och idag kan jag faktiskt inte komma ihåg varför. Jag blev ärligt och älska honom och han var så kärleksfull mot mig då så jag trodde han kände samma. Han åkte till sin flickvän nästa dag och gjorde slut och jag trodde jag hade en chans då men nej, han åker till en ny tjej som han blir störtförälskad i, jag som var hans bästa vän fick dagligen höra hur underbar hon är och blablabla, så jag fick ett rejält heartbreak IGEN. Sen började jag gymnasiet och träffade nytt folk, var helt krossad efter kille nummer 6 och 3. Låg med en kille i klassen efter en vecka (främling, som sagt). Vi blev KK's tills jag blev kär i en väldigt nära killkompis, han och jag hade sex på ett mer romantiskt sätt och ärligt har jag aldrig känt mig så älskad under ett sånt tillfälle. Han träffar min familj som tycker om han jätte mycket och vi håller på i några veckor (månader?). TILLS jag ser honom hångla med en annan tjej och får då reda på att han hållt på med henne precis lika länge 🙂 Så kommer jullovet och jag har sex med killen jag var otrogen med mot kille nummer 6. (no feelings at all) Killen jag var med innan jullovet skaffar sig en tjej, sen börjar vi skolan igen och han är otrogen mot henne (denna gång visste jag inte om de för han sa att dom gjorde slut) Så ja, jag körde en repris med honom. 1 månad efter träffar jag faktiskt kille nummer 7, han var världens drömprins som bjöd en på dejter och kom med överraskningar. Och sen slutade han prioritera mig helt och gick på fester istället, precis som om han ville få mig kär för att sen krossa mitt hjärta. Så vi gjorde slut efter bara någon månad. 
Ja jag tror ni förstår mig när jag säger att jag gett upp hoppet om kärlek nu en tid framöver. 
Och ni som orkat läsa den här överdrivet långa texten tänker säkert nu att jag är en slampa, så därför ska jag komma med en förklaring (OBS att jag sa FÖRKLARING och inte URSÄKT). 
Men såhär är det, 60% av dom jag legat med har vart tröst. Tröst för att jag känt mig sårad och sjukt oälskad, jag vill bara känna någons närhet och jag gör det genom sex. Kille nummer 6 som jag då var otrogen mot fick mig att må dåligt dag in och dag ut och fick mig verkligen att tappa bort mig själv om man kan uttrycka sig så. 
I dagens läge vill jag som sagt inte ha ett förhållande, men jag vill ändå känna mig älskad och när jag väl såras så ligger jag med någon.. många vänner säger att det är normalt i tonåren men jag känner ändå att det skulle bli ett helvete om de kom ut. Samtidigt tänker jag att jag är 17, det är nu man ska hålla på såhär om man nu ska göra det nån gång i livet. Och jag har ALLTID sätt till att den jag håller på med inte har känslor för mig för de sista jag vill är att krossa någons hjärta eftersom att jag så väl vet hur det känns. 
Jag försöker hålla mig emun mot kärlek just och har en kk, och han och jag är enade om att det är bara närkontakt för vår del. Vi är väldigt goda vänner så inget har egentligen förändrats just så. 
Så mina vänner, låter det här helt sjukt? Tänk er min situation där man alltid får hjärtat krossat men samtidigt har ett starkt behov av kärlek. Inga alldeles för dumma kommentarer om ni nu ska skriva sånt, försök o komma med tips istället (Y)