Jag bor hos min pappa, men egentligen är det ju mest min pappas fru jag bor hos. Min pappa jobbar HELA tiden på sitt egna företag och har ingen tid över alls. Pappas fru får damp på mig hela tiden och när jag var liten så slog hon mig och är falsk som fan vissa gånger och jag hatar henne fan, men ändå känner jag att det är nånting som gör att jag ändå gillar henne. Hon säger att jag har en allvarlig psykisk störning och att jag borde få vård och att jag har ADHD och allt möjligt. Weird.

Min mammas kille är typ psykiskt sjuk och har suttit på sluten psykriatrisk vård för nåt jag inte minns. Typ mordbrand. Sen tog han nån överdos och vart helt konstig. Och så strular han sådär fram och tillbaka hela tiden.
Mamma sårar mig hela tiden och säger att jag är en dålig människa och säger både det ena och det andra och har sårat mig så mkt att vi inte träffades på 2 år. Men samtidigt är hon den enda jag kan lita på.

När jag hade det som tuffast så berättade jag om alla mina problem till min pappas fru. Nu tror hon att hon är jordens mittpunkt och att hon är bäst och tror att jag hatar min mamma, ändå har vi haft det bra nu i 1 år jag och mamma. Hos pappa är det totalt piss nu och pappas fru tror att hon är drottning över allt och alla och får mig att må skit.

Samtidigt vill jag flytta till mamma men jag är rädd att hon sårar mig igen. Och om jag flyttar till mamma så har pappas fru sagt att jag aldrig mer får flytta tillbaka till pappa.

Jag är en extremt rastlös människa och jag vet i fan vad jag ska ta mig till. Jag är så jävla ledsen innerst inne och vet inte vad jag ska ta mig till. Jag får stora utbrott och gör illa människor utan anledning och utan att det ens är med flit. Det bara händer och jag har ingen kontroll alls över mitt beteende. Jag har koncentrationssvårigheter i skolan och det är jättejobbigt. Bor på internat sedan 3 mån tillbaka, nu är det lite bättre. Men när man kommer hem så är allt piss och jag vill inte åka hem.

Jag har dock lärt känna mig själv lite under dom här 16 åren och jag har insett att jag är lesbisk. Min pappas fru tittar konstigt på mig hela tiden och det känns som om jag är världens sämsta människa.

Den enda lycka jag har just nu är mina djur, musiken och några få vänner och tjejen jag är kär i. Men hon är nog 100% hetero och har kille och jag kommer aldrig att få henne. Jag orkar seriöst inte mer snart och jag bara gråter och gråter om nätterna. Vad ska jag göra?

Snälla ge mig tips och råd vad jag ska göra även om texten vart kilometerlång :O

Tacksam för svar (A)