”Hur mår du?”
Rösten lät orolig och stressad, men ändå lättad. Ellinore öppnade långamt ögonen och såg upp i två mycket tärda ansikten. Det ena tillhörde Klara, Ellinores bästa vän, och det andra tillhörde lilla Maria. Klaras blonda raka hår var rufsigt och de blå ögonen var rödgråtna, den ljusa vadlånga klänningen var skrynklig och de vita fjäderklädda vingarna på hennes rygg visade på oro. Marias ansikte såg också sorgset ut men det svarta, böljande håret, den finstrukna klänningen och de nyfikna små vingarna tydde på att hon inte tog händelsen på fullt lika stort allvar. Vilket inte var så konstigt, hon var ju bara fem år gammal.

Ellinore orkade inte svara, det krävdes mycket kraft bara att öppna ögonen. Utan att lyfta huvudet såg hon sig omkring i rummet, det var vitt. Allt var vitt, tak, golv, väggar, sängar, stolar, hon förstod snart att hon befann sig på ett sjukhus. Hon låg på en säng med en kudde och var övertäckt av en filt. En svag svidande smärta brände över hennes vänstra arm och högra sidan av hennes kropp. Hon såg på Klara.
”Jag är ledsen.” sa Klara försiktigt och plötsligt blixtrade bilder till framför Ellinores ögon. Tårarna rann ner för hennes kinder och hon började hulka.
”Gråt inte fröken Ellinore.” sa Maria och strök sin lilla hand över Ellinores kind, handen värmde kinden men stoppade inte tårarna från att flöda, det kunde inget göra.