Jag har flera problem. I början ville jag ha hjälp. Men nu tycker jag att jag inte förtjänar något längre. Inte ens att leva. Dessutom accepterar min bästis föräldrar inte mig, vilket är jättejobbigt. Min bästis är enda barnet så jag antar att det är förståeligt att hennes föräldrar vill att hon har det bra. Men jag och min bästis betyder allt för varandra. Om vi inte skulle vara kompisar skulle jag göra självmord. Vad är det för fel på mig? Jag är artig mot dem, jag försöker göra allt för att vara en schysst bästis, men de tycker jag är blyg och tråkig. De är annars ochså fördomsfulla. Jag vill inte mista min bästis, svara, snälla!

---

SVAR

Jag tänkte börja med dig och din bästis och ta det viktigaste på slutet. Jag ser bl a två möjligheter till att förbättra din situation. Båda två går ut på att du berättar om hur jobbiga funderingar du går omkring och bär på när det gäller din kompis föräldrar. Att prata med din kompis är den ena möjligheten. Och om du skulle testa det, tänk på att du ska försöka undvika att vara kritisk mot hennes föräldrar. Utan istället prata utifrån dig själv.

Här kommer ett exempel:
”Jag kan inte låta bli att gå och oroa mig för att du och jag av någon anledning skulle sluta vara kompisar. Det går inte en dag utan att jag oroar mig för det. Du får inte tro att det är någonting som du gör eller säger som får mig att känna så här.., för det är det inte… Och ibland kan jag bli jättenervös för det eftersom jag tror att dina föräldrar inte vill att du ska umgås med mig…”

Som du ser är jag lite försiktig när jag nämner hennes föräldrar. Och jag nämner inte alls att du skulle ta ditt liv om ni skulle sluta vara kompisar. Jag tycker att du ska vara lite försiktig när det gäller den där biten om att du skulle ta ditt liv, därför att din kompis skulle kunna bli både nervös och rädd för en sån sak, och kanske dra sig undan… Kanske har du redan berättat det och då är det ju inga problem, men jag utgår ifrån att du inte sagt så mycket alls. Skulle sedan din kompis efter att du sagt ungefär som jag rått dig till att göra, be dig berätta lite mera, ska du naturligtvis berätta att du IBLAND kan tänka att du inte skulle vilja leva vidare om ni inte fortsatte vara kompisar. Som du ser sade jag IBLAND även om du kanske känner så hela tiden. En mycket viktig sak i din situation är som jag sade tidigare att du går FÖRSIKTIGT fram. Ta lite i taget, för till slut kommer du ändå att ha berättat allt. Du vet.., hon kanske inte har en aning om hur jobbigt detta verkligen är för dig…

Att prata direkt med kompisens föräldrar är den andra möjligheten. MEN först efter att du pratat med din kompis om saken och hon tyckt att det är ett vettigt förslag. Varför jag säger så här, handlar om att du helt enkelt inte känner hennes föräldrar lika bra som hon gör. Dessutom tänker jag mig att du behöver hennes stöd både när du ska förbereda dig på att prata med hennes föräldrar och när du faktiskt ska snacka med dom (hon bör alltså vara med). Har du och din kompis sedan kommit överens om att du med hennes stöd ska prata med hennes föräldrar tror jag att ni tillsammans kan komma på hur och vad du ska säga…

Avslutningsvis och DET ALLRA VIKTIGASTE är att du också berättar för någon utomstående om din olyckliga livssituation (alltså inte din kompis eller hennes föräldrar) som typ någon i din egen familj, annan kompis, släkting, någon på närmaste ungdomsmottagning, skolkurator, favoritlärare eller vem som helst som du litar skapligt på. Som kurator och psykolog vet jag att ingen människa på hela jorden mår bra av att själv gå omkring och bära på såna problem som du har. Tvärtom sliter man bara ned sitt psyke och mår sämre och sämre.., men det vet du redan…