Varför får man ångest?

---

SVAR

Det är en fråga som det finns jättemånga olika svar på utan att något enda av dom skulle vara fel. Jag kommer att besvara frågan utifrån en lite mer allmän synvinkel som visat sig användbar när jag arbetat med mina patienter. Och där ser jag ångesten som en signal från psyket att något inte står riktigt rätt till. När jag säger ”inte står riktigt rätt till” menar jag allt från att man t ex behöver träna upp sig på att prata med det motsatta könet (killar som får panik när de ska prata med en tjej och tvärtom) till att man t ex behöver träna upp sin förmåga för att man i vissa situationer blir så rädd och ångestfylld för att dö så man inte klarar av någonting (skräcken för att dö blir så stark att man inte fixar att gå till skolan, arbeta eller ens att äta, klä sig eller sköta sin hygien).

Anledningen till att man får ångest kan alltså vara nästan vad som helst. Men som jag sade är det en signal att man måste göra något åt saken. Ibland kan det också vara så att man helt enkelt inte ska utsätta sig för vissa situationer. För när jag säger att man behöver träna upp sin förmåga ska man veta att det krävs en hel del tid och energi för att lyckas. Samtidigt ska jag säga att jag hittills inte stött på ett ”hopplöst” fall med ångest, utan att det mer har handlat om hur mycket personen ifråga är beredd att satsa. Och då kommer vi till dom tillfällena där jag tillsammans med tjejen/killen kommit fram till att det skulle behövas mer arbete än vad hon/han är beredd att offra. Då har vi oftast istället kommit överens om att det är bättre att undvika situationerna som känns ångestfyllda. I dessa fall har det t ex handlat om ångest när man ska tala inför en grupp människor eller ångest inför att flyga, dvs något som man faktiskt kan undvika och därmed slippa lägga tid och energi på att träna sin förmåga.

Och nu vill jag säga något så konstigt.! som att vi ska vara tacksamma för att ångesten dyker upp som en varningssignal. Hade vi inte den skulle de flesta av oss antagligen hamna på psykklinik förr eller senare.! Utan ångest skulle det inte finnas något som förberedde oss, eller varnade oss för situationer som vi kanske för tillfället inte klarar av att hantera. Man skulle kunna likna det vid att promenera rätt in på en skjutbana under tävling, mitt framför måltavlorna… Ångesten kan man likna vid varningssignaler som vi normalt får när vi närmar oss en skjutbana och som stoppar oss från att promenera in och utsätta oss för fara. Varningssignalerna är t ex ljudet av skott, skyltar som talar om att det är en skjutbana, folk som hindrar oss från att komma fram till måltavlorna osv. Ångesten är på liknande sätt varningssignaler som talar om sådant här för oss, bara att vi oftast inte tänker på det på det sättet. Om vi tar ångest för att t ex prata inför en grupp människor så skulle varningssignalerna kunna tänkas fungera så här: Gå inte dit, tänk om du glömmer vad du ska säga, tänk om du börjar stamma, tänk om du svimmar, tänk om dom inte vill höra vad du har att säga, tänk om dom kommer att bua, tänk om dom börjar skratta åt dig, tänk om dom bara reser sig upp och går osv. Nu tänker du kanske att det här exemplet inte alls går att jämföra med att få skallen avskjuten på en skjutbana, men vänta lite så ska jag förklara hur jag menar: Att verkligen gå dit och ställa sig inför dom här människorna och börja prata (vilket man alltså skulle göra om inte ångesten varnat oss) med dessa rädslor som jag räknade upp skulle mycket väl kunna utsätta ditt psyke för en överbelastning som du för stunden inte är tränad i att klara av. En sådan överbelastning av något slag har dom flesta av de som söker hjälp inom psykiatrin råkat ut för, även om det kan vara många år sedan. Överbelastningen leder till ett psykiskt systemfel som vi många, många gånger klarar oss ifrån tack vare ångestsignalerna.
Avslutningsvis vill jag alltså påminna eller tjata om du så vill, om hur viktigt det är att se sin ångest som en signal… Och inte bara som något sjukt som man måste bli botad ifrån..!!!