SVAR
Svaret är nej! Det är inte alltid någon i familjen märker att en familjemedlem har bulimi. En av anledningarna till detta är att de flesta som har någon typ av ätstörning blir experter på att dölja sitt beteende, det är liksom en del av hela problemet. Varför jag skriver att det är ett problem att man inte vill berätta, beror på att när man har en ätstörning så är det jätteviktigt att man får hjälp både av någon utanför familjen, men det är självklart så att det är bäst om man också kan få stöd från sina föräldrar. Det är nämligen väldigt svårt, även om det inte är omöjligt, att ta sig ur en ätstörning på egen hand. Och tydligen är det något som du också märkt eftersom du försökt att prata med en kompis. Det är hemskt synd att din kompis reagerade som hon gjorde, men ibland är det så att även kompisar har svårt att hantera vissa saker och tydligen var det här en svår grej för din kompis att stötta dig i. Sådant där vet man ju aldrig i förväg, och jag tycker det var starkt av dig att berätta, även om det nu inte blev så bra.
Utifrån ditt brev så är du rädd för att dina föräldrar skulle få panik om de fick veta och där kan jag ju inte säga emot dig eftersom jag inte känner varken dig eller dina föräldrar. Vad jag däremot kan säga är att du behöver hjälp av någon som du kan prata med. Och ärligt talat så tror jag att du vet det själv redan. Precis som du säger så är det lite, om inte mycket tufft att hålla all ångest och rädsla inom sig själv. Det är definitivt inget som kommer att förbättra din situation framöver i alla fall. Det kan vi nog vara överens om. Men om det nu känns för osäkert att vända dig till föräldrarna i första läget, så skulle jag råda dig att vända dig till din närmsta Ungdomsmottagning. Dit kan du gå gratis och få prata med någon som antingen kan hjälpa dig med ditt problem, eller som vet vem i din kommun som skulle kunna göra det och hjälpa dig dit. Ring därför till Ungdomsmottagningen och boka en tid för samtal.
När du sedan fått någon att prata med så kan ni tillsammans diskutera hur ni skall göra med dina föräldrar, om du ska berätta eller inte. Det bästa som sagt är oftast att berätta för man behöver stödet på hemmaplan, men låt det ta lite tid, för du ska inte berätta innan du känner dig mogen för det. Men se nu i första hand till att ordna en tid på Ungdomsmottagningen så skall du se att du med tiden kan reda ut dina problem.