Hej! Min pojkvän har problem med att säga ifrån och bli arg. Detta gäller främst mot sina föräldrar där han verkligen behöver säga ifrån eftersom de bara kör med honom. Särsklit jobbigt är det då han har två familjer som har höga krav på honom, både hans mamma och pappa har nya familjer med barn och de kommer inte särskilt bra överens. Det är där han ofta kommer i kläm och måste välja sida och försöka att inte få någon av familjerna ledsen. Han är 20 år och KAN inte bli arg fastän han egentligen vet vad han tycker och vill. Han går hellre iväg och är ledsen utan att visa det för dom. Vi pratar ofta om det och han mår verkligen dåligt av detta. Familjerna ser inte till hans bästa utan gör som de vill med honom. Det måste ju vara något som är fel och hur kommer man till rätta med detta?

---

SVAR

Självklart är det något som är fel, för det skall inte behöva vara så som du beskriver det, men samtidigt är det väldigt vanligt ändå. Att göra något åt det är inte helt enkelt eftersom det förmodligen handlar om att hans familj/familjer fungerar på ett sätt som de gjort väldigt länge. Det är alltid så i familjer att alla har sina olika roller och det är något som man inte ändrar på i första taget, eftersom man då ruckar på hela familjens sätt att fungera, vilket brukar skapa oro i hela familjen om du förstår vad jag menar. Din kille verkar ha fått en roll som är väldigt besvärlig eftersom han tydligen är någon man kan både köra med och köra över. Det är säkert inte så att hans föräldrar medvetet struntar i vad han vill, men dom är så vana vid att han inte säger något så dom funderar säkert inte ens på saken. Du vet väl hur det gamla ordspråket lyder "att den som tiger, samtycker". Förmodligen tror föräldrarna att allt är i sin ordning och att din kille tycker allt är okay. Men nu är det ju inte det, och den enda som kan visa att detta inte alls är okay är just din kille. Han är nu tjugo år och skall börja att hitta sin vuxenidentitet, vilket innebär att det inte bara är föräldrarna som måste börja behandla honom på ett annat sätt, utan han själv måste också börja handla gentemot dom på ett nytt sätt. Som det ser ut nu så sitter han lika fast i sin gamla roll som hans föräldrar gör i sina roller. Men det är hans uppgift att ändra sin roll för föräldrarna kommer inte att göra det åt honom. Det kräver mod och styrka att bryta med den roll man haft i sin uppväxtfamilj, och det finns inga genvägar. Men att bli vuxen betyder just detta, nämligen att själv definiera och bestämma sin roll gentemot andra, inklusive sin gamla familj. Man måste helt enkelt börja någon gång, och detta att markera vad man själv vill, och vad man egentligen tycker gentemot sina föräldrar är något som många som får träna på under hela livet, så din kille är i gott sällskap om jag säger som så. Men oavsett hur lång tid det tar för honom att stå på egna ben, så måste han som sagt ta första steget på egen hand. Han får ju stöd ifrån dig, vilket självklart är en fördel. Men som jag nämnde tidigare, det finns inga genvägar, utan man måste bestämma sig. "Skall jag fortsätta och låta dom köra med mig hela livet, eller skall jag säga ifrån och själv bestämma vad som är bra för mig och inte". Det är vad det handlar om, och det kommer inte att bli lättare med åren, varför det är meningslöst att vänta. Men man måste ha bestämt sig först för vad som är viktigast för en själv. Att må dåligt i tysthet, eller ta en öppen konflikt. För jag skulle ljuga om jag sade att föräldrarna säkert direkt kommer att uppskatta din killes nya ärlighet. Det är som sagt gamla mönster som skall brytas och det gör man inte utan att det oftast blir ganska stökigt ett tag, men det är det värt i längden, tro mig.