Ibland känner jag mig så ensam… det väl bara ett fjuttproblem om man jämför med andra som verkligen har det svårt. jag har liksom allt kan man säga, familj, vänner och bra betyg och inga problem hemma. men ensamheten sköljer över mig som en riktigt hård och isande vintervind. det är som ett svart hål där hjärtat och magen skulle varit egentligen och det blåser där hela tiden. jag känner mig så less och vill bara spy ut en massa svart sörja över allt. det känns som om mina kompisar är på ett annat plan än jag. usch, det är så svårt att förklara. och så undrar jag hur det skulle vara att dö. inte för att jag vill dö, och jAG SKULLE ALDRIG ta livet av mig, för jag har ju så mycket att leva för; sägs det. varifrån kommer oron?

---

SVAR

De allra flesta människor upplever någon gång i sitt liv det som du beskriver. Det tillhör livet att under vissa perioder känna en livsleda och undra över vad det är för mening med det hela. Och det handlar inte om att vilja ta livet av sig, precis som du skriver. Istället handlar det om att man söker svar på existentiella frågor. Med existentiella frågor menas frågor kring liv och död som till exempel:

Varför lever jag?
Vem är jag?
Hur passar jag in i den här världen?
Vad är det för mening med allt?
Finns det någon människa överhuvudtaget som känner som jag?
Hur är det att dö?

Jag skulle kunna rabbla upp många exempel som helst på existentiella frågor, men detta var bara för att du skall få ett grepp om vad jag menar.

Livet är så stort och ibland obegripligt att vi människor ofta frågar oss saker som har med just vår existens här på jorden att göra. Och när man börjar fundera över sådana här saker, vilket faktiskt är en del i en mognadsprocess, så är det lätt hänt att man känner som du. Dom flesta människor upplever oftare än vad man kan tro, just att dom är ensamma, och att ingen riktigt är på samma nivå. Och till viss mån är det en sanning, eftersom våra känslor och tankar bara kan delas till en viss grad, vilket gör att i vissa avseenden så är vi faktiskt ensamma allihop. Det är många kända och okända människor som kommit fram till att vi både föds, lever och dör ensamma. Konst och andra kulturhandlingar handlar oftast om att både uttrycka och försöka hitta ett sätt att förhålla sig till den egna så kallade existentiella ensamheten. Jag skriver existentiella ensamheten, för precis som du berättade så behöver man inte vara ett dugg ensam rent fysiskt. Man kan ha massor av vänner, en go familj osv och ändå uppleva en existentiell ensamhet, dvs att man är ensam längst inne i sig själv.

Tonåren och de första vuxenåren är den tid då man kanske för första gången börjar att fundera ordentligt över sådana här livsfrågor, och det är som jag sade en del i en mognadsprocess. Men tro nu inte för den delen att det är något man funderar över, finner svaren på, och sedan lägger åt sidan. Nej, genom hela livet dyker dessa frågor upp. Det kan vara yttre saker som gör att man börjar fundera (någon nära dör, man skiljer sig osv), men frågorna kring liv och död och hur man själv passar in i allt, kan även komma utan att det finns någon direkt yttre anledning. Dom är en del av livet och att fundera över dom kan faktiskt göra att livet känns både rikare och mer levande att leva.