Är mitt liv värt något? Oj, jag vet inte vart jag ska börja…det är så att i höstas så flyttade jag till storstaden för att plugga. Jag kommer från en mellan stor stad i norr. Jag flyttade in i en egen lägenhet med 2st tjejer som kände varande från tidigare. De var jätte elaka mot mig och frös ut mig hur mycke som helst. för några månader sedan så dog en vän till mig i en bilolycka hon var jämngammal med mig (17år) och vi hade gått i parallelklass sedan i 4:an och umgåtts lite i sommras på fester och så…Jag blev jätte deprimerad och rädd…(de hade ju lika väl kunnat varit jag som dött..) och fick massa funderingar om hur kort man lever och man vet aldrig när man kommer att dö osv. sedan en månad senare så hängde sig en annan bekant till mig också lika gammal som mig…jag kände honom inte så bra men visste vem det var. När jag berättade detta för mina rumskompisar så ritade de en liten miniseria där en sträckgubbe hänger sig, och satte upp på kylskåpet!! De var grymt kalla personer, så jag bestämde mig för att flytta ut…vilket jag gjort nu och triv jätte bra nu, bor med 2st killar varav en jag känner jätte bra och den andra hade jag aldrig träffat tidigare han är typ "inneboende" hos oss och är 9år äldre än oss…väldigt skum, lite äcklig…plockar inte upp efter sig och så…så det är lite jobbigt att vara "morsan" figuren hemma…jag borde vara glad nu när jag flyttat och allt…men det är bara värre!! och jag vet inte varför?! jag har blivit besatt av att banta…för jag är lite överviktig, det vet jag. vill gå ner typ 5-9kg! det är allt jag tänker på!! mina dagdrömmar handlar om när jag är smal…alla kläder jag kan ha…och killar att dejta osv. Det finns en kille som jag är intresserad av men jag har redan lagt upp en plan i mina fantasier om att jag måste gå ner i vikt först…sen kan vi bli tillsammans för att han ska slippa skämas över mig…Jag tycker synd om mina vänner som måste släppa på mig som är så ful och fet. Min familj (det lilla jag har) bara klagar på mig på allt jag gör…jag är en enda besvikelse för dem! jag har bara min mamma, och vi är inte så tajta för vi är väldigt olika. sedan har jag li´te släkt på hennes sida…allt de jämt säger är att jag måste få ordning på mitt liv osv. Den edna beröm jag fått på senaste var av min morfar som tyckte jag var duktig som drack vatten till maten iställer för mjölk…för mjölk blir man fet av! jag har inte så mycke vänner eftersom dels har jag bara de i min klass som har vänner från förrut där de bor och så…jag är ju "ny i stan" sedan mina vänner hemma har jag typ tappat kontakten med hara bara 2 som alltid har en massa annat för sig…mina andra vänner är redan över 18 så de går ut jämt och jag kommer inte in förrens om ett år!! jag tycker bara inte mitt liv är värt att leva!! varför utsätta sig för att leva när man kan dö??

---

SVAR

I ditt läge kan det vara bra att lite jobba på två fronter för att lättare bryta de negativa tankebanorna. Och då tänkte jag att du för det första skulle gå till närmaste ungdomsmottagning för att få någon att prata igenom din situation med, sen vet man aldrig om det blir någon där eller någon annan de slussar dig vidare till. Så på det här sättet får du jobba på de negativa tankarna genom att samtala, tänka och inte minst känna. Och som vanligt gäller regeln att ju mer du satsar efter att du kommit till rätt person, desto effektivare blir hjälpen som du kan få ut av samtalen. Man kan faktiskt bara sitta och tiga eller berätta sånt som inte är speciellt viktigt.., och då spelar det ingen roll ifall du har Sveriges samtalsbehandlare framför dig. Hon eller han kan inte göra mycket för att hjälpa dig. Du måste alltså bjuda till själv, precis som du gör i ditt mejl.

Sedan tänkte jag föreslå att du skulle ge dig iväg till ett friskvårdscenter eller gym eller något liknande för att ta itu med dina önskemål om att gå ned i vikt. Och då menar jag att du skulle be om hjälp med både träningsprogram och kostrådgivning och få någon som både stöttar och kontrollerar dig. På ett sådant ställe har de förhoppningsvis någon som kan stötta dig till att hålla den planering ni gör upp, och som också kan säga till, om det skulle vara så att du börjar förlora alltför mycket vikt så att du håller på att dra på dig någon form av ätstörning. Ett tips är också att du tar upp det här sista och uttalar det inför henne/honom som ska hjälpa dig. För då blir det så mycket lättare att ta upp och snacka om det ifall det någon gång skulle behövas. Här har du alltså en variant där du jobbar både med att sitta och prata, och att konkret göra något praktiskt åt din situation, vilket som jag nämnde i början KAN vara ett effektivt sätt att ta sig ur dina problem.

Avslutningsvis ska jag nämna att det finns samtalsbehandlare, du vet mitt första råd, som inte anser att man ska jobba på två fronter som jag nu råder dig till. De brukar tycka att man ska satsa allt på samtalsbehandlingen och vänta lite med andra saker tills den har börjar ge resultat. Personligen har jag arbetat med båda varianterna när jag jobbat med samtalsbehandling. Men som sagt var, du kan lika gärna träffa på någon som anser det vara bra om du klarar av att jobba på två håll samtidigt…