Hej. För att göra en lång historia kort så har jag varit mobbad och utanför under hela min skolgång. Från lekis till 9an så hade jag en vän i klassen som jag kunde prata med och umgås med. Vet inte varför jag har varit personen som har blivit utanför och bortglömd. Sedan när man började gymnasiet så gick jag och min kompis inte kvar i samma klass. Kan inte påstå att jag har en riktigt kompis nu som jag kan prata med utan bara sådana som jag ungefär säger "hej" och kan små prata lite om allt mellan himmel och jord. Så det blir aldrig att man umgås med någon på fritiden för att det aldrig någon som vill. Lika så har man aldrig haft en flickvän eller tjejkompis. Började komma över allt gammalt när jag lärde känna en tjej (2 år yngre än mig) i min ålder, vi pratade och allt sådant och man började känna sig att man började må bättre. Sedan bjöd en i klassen mig till hans 20 års fest. Gick till hans fest och träffade några gamla "kompisar" en av dem hade jag känt sedan 6an (han är 2 år äldre än mig) och även min tjejkompis var där. Min två år äldre kompis har alltid haft lätt för tjejer och haft många flickvänner. Kvällen rullade på och jag och min tjejkompis pratade och hade trevligt och även med dem andra som var på festen. Sedan började min kompis hålla på med min tjejkompis och hon började hålla på med honom. Sedan på natten så drog jag hem och dem andra stannade kvar, och hon skulle hem och sova hos min kompis (dem som höll på med varande på kvällen). När jag drog så gick jag utan att ens säga "hejdå" vilket jag ångrar väldigt mycket nu. Men i den stunden så hade mitt självförtroende och livslust gått i botten. Vilket jag kan tycka är typiskt av min gamla kompis att alltid hålla på med allt och alla tjejer när det fanns andra tjejer på den festen. Har inte lätt att få kontakt med en person och ännu mindre med en tjej. Så vet inte riktigt vad jag ska göra, om man skulle säga det till henne eller vad man skulle kunna göra. Tips? Sedan ett par år tillbaka så har man varit deprimerad över att vara ensam, bara att få tanken i huvudet kommer då att sitta i allt från en dag till flera veckor innan det har släppt, får det lite då och då. Sedan kommer ensamhets tankarna tillbaka så fort man ska sova så ligger man o ligger och vrider sig, pratar med sig själv och kan inte somna. Detta har jag haft i många år… Vet inte riktigt vad jag ska ta mig till med att sluta vara deprimerad och få att man inte känner sig ensam. Likadant hur man kan bygga upp sitt självförtroende och livslust igen? Tips? Tack om du orkar läsa allt detta och svara på det.

---

SVAR

Hej!

Självklart orkar jag läsa. Du har skrivit väldigt bra om det du upplever och jag tror verkligen att jag förstår din känsla. Mitt svar kommer kanske lite sent till dig, men jag hoppas du läser och känner att du får svar. Jag vill verkligen inte att någon ska ligga ensam om kvällarna och tänka som du gör, även om jag vet att det finns fler som gör det, det är inte konstigt alls. Mitt tips är att kanske bolla detta med någon. Om du tycker det är en bra idé har jag en organisation som heter Tilia (foreningentilia.se) och där kan du chatta, maila eller ringa någon av oss som jobbar där. Kanske känns det lite lättare om det inte bara är tankar som snurrar runt och som du själv ger svar på, utan att någon annan får ge sin syn på hur du tänker. Då blir det blir lättare att möta omvärlden och att om något liknande på en fest händer, kanske du har styrkan att stanna kvar och känna att det finns fler folk för dig där, än till exempel denna tjejen eller den kompisen som inte verkar vara en så jättebra vän. Då kan jag känna att du är värd bättre! Det finns så mycket bra människor därute, det lovar jag dig. Du ska bara träffa dem. En stor styrkekram till dig! /Annso