Okänd
Tjej ,14 år
Jag mår dåligt varje dag & varje natt. Kan knappt sova, skolkar, o hatar mitt liv. Allting började förra året, sommaren 2012. Mamma slog/sparkade mig ett antal gånger förra året, vågade inte anmäla det.. Hon bryr sig inte om mig, är rädd för henne. Min tvillingsyster bryr hon sig om, hon slår henne aldrig o har aldrig gjort det. Hon är mammas lilla ängel & jag finns bara där. Min tvillingsyster är som min mamma, & jag som min pappa.. Men min pappa bryr sig inte om mig eller min syster. Det har han aldrig gjort & vi känner honom knappt. Jag saknar faktiskt att ha en pappa.. Känns tomt. Min syster har också slagit mig o sparkat mig, hon gör det varje vecka.. Jag började lägga ut texter på Facebook & Instagram om hur jag mådde & vad som hade hänt. DÅ var det många som brydde sig, jag berätta allt för jag litade på dem. & sen fick min syster se, hon berättade att ingenting var sant. Så alla hatar mig nu för att jag ”ljuger”.. Hon snackar också skit om mig, till alla, verkligen alla. Därför hatar massa okända folk mig också, jag menar, kan man hata någon man aldrig har träffat? I början av sommaren, innan vi hade skolavslutning, så hade mamma slagit & sparkat mig, det var den värsta gången av alla gånger hon har slagit mig. Jag grät & grät, & skrek att jag skulle anmäla henne, hon slängde våran hemtelefon på mig & skrek ”Ring då, ring o berätta allt din idiot!” Ringde aldrig.. Jag vart istället utelåst, så jag åkte hem till min dåvarande pojkvän, när jag knackade på dörren, så hade han kommit springandes, han hade varit så orolig & frågat vad som hade hänt, jag stog bara o kramade om honom, grät som fan. Min barndomskompis var också där, han tröstade mig med sin humor. Sen sov jag hemma hos honom, dagen efter var det skola, han gick på skolan som låg typ 100 meter ifrån min, alla i min skola kollade på mig, då visste jag redan då att ALLA visste vad som hade hänt. Men såklart så brydde sig ingen. Det var då jag började röka också, för att må bättre.. skära mig också. & det gjorde att jag förlorade rätt många vänner. I slutet av sommaren, så var jag inte tillsammans med min dåvarande pojkvän.. Men det var jag glad över på ett sätt, men endå ledsen. Iallfall, jag ville vara ute med mina kompisar, lite längre än klockan 12. För dem fick det, så jag gick inte in. Det jag var orolig över var att mamma skulle dra in mig, o slå mig om jag skulle lämna hunden som vi har. Så jag bad min kompis att lämna hunden utanför dörren & plinga på dörren! Mamma öppnade, hon sprang efter oss, sen orkade hon inte, så hon gick in igen. Sen kom hon ut igen, enligt mina kompisar, jag hade gömt mig. Hon började bråka med min kompis farsa o grejer. Sen fick jag sova hos min kompis ”V” slutade med att han o jag vart tillsammans. Men han lekte med mina känslor, sen hade han sönder min mobil, & han spottade mig i ansiktet. Så han dumpade mig efter det. Då vart jag också rätt ledsen, liksom, jag älskade honom seriöst. Sen började skolan igen, då började jag 7:an, allt var så jävla jobbigt! Jag var demprimerad, ingen kunde se hur jag mådde eftersom att jag fejkade mitt leende o skratt. Låtsades vara glad. En gång i början av 7:an så märkte min SO-lärare att jag inte mådde bra, jag ljög bort det o sa att jag var trött & hade huvudvärk. Sen efter det, så blev jag ännu mer demprimerad, ville kunna prata ut om det som hänt & grejer. Men kunde inte, vet inte varför. Mina betyg vart dåliga, sjukt dåliga. Lärarna undrade varför, så dem skickade mig till kuratorn. Jag berättade vad som hade hänt, men han verkade inte bry sig. Han gjorde ingenting åt att mamma hade slagit mig. Så nu bojkottar jag honom. Jag gjorde en riktigt dum sak också, i November, jag skickade en bild till en kille, han lovade att inte sprida vidare, han gjorde det, men bara till 1. Man blir endå ledsen liksom.. Tänkte inte på konsekvenserna. 2013, trodde det här skulle bli ett bra år, men nej. Allt är redan värre, orkar inte sitta & bli kallad ”hora, idiot, tjockis etc”. Tar åt mig så himla lätt.. & folk kallar mig stark, vilket jag verkligen inte är. Inte alls, gråter mig till sömns varje natt, kan aldrig glömma det som hänt mig det senaste året. Det går inte! Sen tycker jag att det är dålig stil av folk som säger ”Du kan alltid skriva till mig, jag finns” Men när jag väl skriver bryr dem sig inte, så skriver ut på Instagram, som ett rop på hjälp. Som dem där ’populära’ människorna gör när dem mår skit. Men jag får bara massa skit för det, dem säger ”ta tag i dina problem istället för att lägga ut det på intsgram/facebook” Tro mig, jag har försökt, men ingenting händer. Men dem andra då? Tänker jag. Dem bryr ni er om, dem kan skriva ut dagligen om att dem mår dåligt, o då bryr sig alla. Känner orättvisan i det här. Känner hur mycket alla verkligen hatar mig. Jag har velat ta mitt liv, så många gånger, har tänkt, ”är det värt att ta sitt liv?” Men har inte gjort det än, har inte gett upp hoppet. Får ont i hjärtat när jag skriver det här.. Men vet inte vad jag ska göra!? Jag kanske har missat ganska mycket att skriva här, men har förträngt rätt mycket, men vissa saker jag förträngt, har börjat komma upp i mitt dumma huvud. Men idag, gick jag o min kompis till GH (Gameheaven) för att vi skulle ha kul. Slutade med att jag blev utslängd för att jag slagit min syster, men hon var värd det! Varför tänker du säkert? Jo, för att hon & hennes kompis sprider ett rykte om att min kompis skickat runt en bild som håller på att srpridas runt just nu!! :c Vad ska jag göra? Orkar inte vara så hemskt demprimerad. Finns det nåt man kan göra som gör så man kan må bra igen, & glömma allt det här
SVAR
Hej!
Tack för ditt brev och förlåt att jag dröjde med svaret.
För det första är det mycket llvarligt när någon ger sig på någon annan med våld. Det är aldrig acceptabelt. Det är särskilt allvarligt när det är ens egen förälder. De som ska skydda en.
Detta är en anmälningsfråga. Du kan anmäla detta. Är det ingen mer än ni som sett det blir det ofta ord mot ord i såna här fall. Däremot har familjevåldsroteln på polisen blivit mycket bättre de senaste åren med att förstå våld i hemmet. De är kunnigare tex på associationer och att förstå barn och unga.
Däremot är det ju ett stort och svårt steg att anmäla en anhörig. Min egen grundsyn på detta är denna:
Det är aldrig okej med våld och tom den som begår våldet vet detta och vill i grunden inte heller vara en sån person. Jag tänker att en misshandlande förälder behöver bli stoppad för att själv må bättre.
Ett först steg som jag vill rekommendera dig är att försöka hitta en vuxen att prata med IRL. Det kan vara en skolkurator, skolsköterska, ledare, ungdomsmottagning eller liknande. Någon du känner förtroende för.
Internet är bra på många vis men i de här fallen rekommenderar jag dig att själv söka upp en person som kan hjälpa dig i din jobbiga (ohållbara?) situation.
Mvh
Ersta Uffe
Visningar : 663
