Hej. Jag är en tjej på 15 år som lider av depression och självmordstankar. Vad beror nu detta på? Nio dagar efter min Sju års födelsedag så dog min pappa. Han hade inte cancer, eller någon sjukdom, han fick bara en hjärtattack. Detta gjorde att jag inte kunde förbereda mig eller säga hejdå. Allting gick så himla fort. Jag var så himla liten. Bara sju år. Han var också ung, bara 40. Ända sedan den dagen har jag velat vara den som ger alla andra glädje, och det har aldrig någonsin skadat mig. Men nu, åtta år efter, har jag knappt någon glädje kvar åt mig själv. Jag är och vågar vara annorlunda. Min stil är annorlunda, mina tankar etc. 70% av mina tankar består nu av självmordstankar. Det finns bara en enda människa som vet detta om mig, och den personen har tystnadsplikt. Jag vågar inte visa mig svag för min mamma, min bror, eller någon. Eftersom jag alltid har varit den ”glada, färgglada” tjejen. Vad gör jag nu då? När jag knappt orkar bära ett fake-léende? Ska jag bara släppa allt, och försvinna? Det är det jag vill göra. Jag vill dö. Försvinna för evigt. Jag vill träffa min pappa igen. Men jag vill inte att andra ska må dåligt, så jag vill inte ta självmord. Men ändå snurrar tankarna i mitt huvud hela tiden, varje dag. Jag vill inte göra det. Jag behöver hjälp. Tack för att du tog dig tid och läste detta.

---

SVAR

Hej och tack för ditt modiga mail och ditt förtroende. Jag tycker att du är stark som vågar berätta.

Jag tycker inte att det är ett dugg konstigt att du känner
sorg och saknad efter din pappa. Kanske har du inte sörjt honom under de här
åtta åren eftersom du inte varit redo eller till fullo förstått att han är
borta. Det är ju i din ålder som innebörden av döden börjar bli verklig. När något
rycks bort hastigt så kommer det ju till en chock också.

Det är svårt att visa sig sårbar, jag vill inte använda
ordet svag, eftersom det inte är svagt att må dåligt. Du skriver att du har en
kontakt som har tystnadsplikt. Finns det någon möjlighet att den personen kan
vara ett stöd för dig att våga söka annan hjälp?

Jag hoppas att du orkar kämpa vidare och inte väljer att ta
ditt liv. Sorg är väldigt tungt att bära ensam, så jag önskar verkligen att du
vågar släppa in någon som kan hjälpa dig. Du kan alltid maila mig på helena.meyer@fryshuset.se eller
kolla på natvandrare.fryshuset.se när det finns någon vuxen på Skype att prata
med.

Ta hand om dig, och kom ihåg att du är värdefull! Du har
lika stor rätt att må bra som alla andra, och just nu måste du kanske först och
främst se till att du själv kan känna glädje igen, innan du tar på dig ansvaret
för att andra ska må bra.