Hej! För ungefär tre månader sedan träffade jag en kille på en fest. Vi var ett par stycken som satt utomhus, och jag frös. Då kom han och erbjöd mig sin jacka, varpå jag tackade ja. Vi snackade inte alls med varandra efter dess, förrän han började dra i min hand och vi satte oss ner någonstans lite mer avskilt och kysstes, länge. Senare frågade han om mitt nummer, och följde med mig till bussen när jag skulle bege mig hemåt. Vi har träffats ett flertal gånger sedan dess, men alla gånger var han inte så värst pratsam, utan ville mest kyssas och hålla på. I slutet av juni åkte jag på semester och var borta i totalt sex veckor, och han fortsatte att skriva till mig på kik. Det var då han började öppna sig sakta, vi pratade om framtidsplaner, skolan, aktiviteter och lite allt möjligt. Dock verkade han hyfsat vilse, och har inte alltid kunnat ge konkreta svar. Men han bekände ett par gånger över internet att han tycker om mig, att han gillar mig och skickade även en bild med ett citat om att oavsett hur stor distans det är mellan oss, är jag alltid en del av hans hjärta. Han skrev även att jag gör honom lycklig. Jag måste ärligt säga att jag blev helt skärrad och obekväm, dels ifrågasatte jag vår relation (hallå, vi var ju knappt vänner ens, bara kysspartners?!) och samtidigt har jag aldrig haft fjärilar i magen eller upplevt den magiska känslan av att vara kär med honom. Jag har hört någonstans att de bästa relationerna startas med vänskap, att det alltid är bättre om man känner varandra först, och här har vi verkligen gett oss rakt in i ett ”förhållande”. När jag kom hem från semestern upplevde jag vår relation en aning annorlunda, eftersom att vi hade lättat upp stämningen mellan oss, det var betydligt lättare att prata. Men samtidigt känner jag att vi inte har haft så mycket att prata om, jag upplever det som svårt att nå fram till honom. Han verkar inte vara så intresserad av att veta saker om mig, och när jag har försökt få honom att ställa frågor till mig (genom spel som t.ex. sanning eller konsekvens, lite barnsligt ja jag vet, men hur ska jag få igång honom?) har han inte kommit på så mycket bättre frågor att ställa än vad min favoritmat, -färg, -sport el. dylikt är. Han har dock även frågat om jag har varit i något förhållande innan, och om jag är oskuld (ja, det är jag). Han har aldrig egentligen gett mig någon komplimang, förutom när jag ”ber” om det (t.ex. genom att kommentera något jag gillar med honom och då säger han ”detsamma”, eller när jag frågar honom vad han gillar med mig varpå han svarar allt. Jag kanske är löjlig, men jag vill höra små gulliga detaljer som man ser i filmer och läser i böcker all the time, typ hur han gillar när hon rynkar med näsan när hon skrattar, smågrejer som bara han lägger märke till hos henne osv). Bara detta gör att jag ifrågasätter hur mycket han verkligen gillar mig. Visst, han säger att han gillar mig hela tiden, men vi är inte alls bra vänner, egentligen. Och han är så hemlighetsfull, säger inte alls mycket själv. Dessutom verkar han så osäker själv, då han ifrågasätter mig hela tiden, speciellt när jag säger att jag gillar honom, eller när jag skriver att jag vill träffa honom, ”Menar du verkligen det?” osv. For gods sake, jag säger inte saker jag inte menar, och detta gör mig så irriterad, att han inte bara kan tro mig. Dock har detta beteende en naturlig förklaring, då han nämnde något om en föredetta som hade ljugit om att hon älskade honom, men aldrig egentligen gjorde det. Jag frågade även honom om hans största rädsla, och han svarade ”att bli lämnad”. För ja, jag gillar honom, det gör jag. Han är väldigt snäll, har verkligen bra humor, förstår ironi, är väldigt bra på att kyssas, han är försiktig och förstående och gör ingenting som jag inte vill (även om han gnäller om min tillåtelse att få knäppa upp min BH), accepterar mig för den jag hittills har visat mig vara, han visar upp mig för sina polare utan att skämmas, håller min hand offentligt och ger mig spontana pussar… Jag gillar honom, men jag är inte sådär galet kär, jag skriver inte hans namn överallt, jag bubblar inte att lycka när jag ser honom, jag är knappt nervös i hans närhet, jag blir inte upphetsad av hans beröring, jag har inga fjärilar i magen… Jag är förvirrad och skeptisk (hur kan han gilla mig så mycket som han säger när han egentligen inte känner mig?) och vet inte om mina känslor är tillräckligt starka för att vara tillsammans med honom. Att han är rädd för att bli lämnad gör hela saken betydligt svårare och jag har ingen aning om hur och vad jag vill/ska göra.. Ska jag fortsätta kämpa och försöka nå fram till honom, och hoppas på att jag blir kär i det jag upptäcker, eller ska jag ge upp och leta efter någon som verkligen får mitt hjärta att slå mycket fortare? Vad ska jag göra?

---

SVAR

Hejsan!

Ska försöka göra mitt bästa för att komma med lite tankar kring din situation. Tyvärr kommer jag inte kunna ge några konkreta tips på hur du ska göra i denna situation utan det är bara du själv som kan klura ut det.

Jag vill börja med att säga att det inte alls är onormalt eller konstigt att tvivla på sina känslor inför någon en träffat, vissa gånger är det för att en helt enkelt inte har känslor för personen i fråga andra gånger kan det vara för att personen eller hur en träffas inte lever upp till den bilden en har av hur personen ska vara eller hur det ska gå till när en träffas.

I film och böcker matas vi av hur det ska gå till/kännas eller vara. Livet är ibland inte som på film och alla människor platser inte in på beskrivningen  som ges i filmerna/böckerna. 

Personer och händelser som inte platser in i den världen kan vara lika fina och romantiska för det.

Det viktigaste är att det känns rätt för just dig och att du mår bra av att träffa personen.

Det är fullt förståeligt att du blir lite avskräckt av att personen som du dejtar är väldigt framåt i sina känslor fast ni just har börjat lära känna varandra.

Min erfarenhet är att människor är väldigt olika i deras sätt att uttrycka sina känslor, vissa är mer stormande och andra är mer tillbaka hållna.

Jag tycker du ska försöka prata med killen du träffar om du känner och tänker för den situation ni är i.

Genom att prata om det kanske ni kan sakta ner lite och få tid att fundera på var ni känner och vill med er relation.

Hoppas mina funderingar hjälpte lite.

Varma hälsningar 

Amanda