user-image
Okänd
Tjej ,17 år

Det är en sak som jag har ångest över dagligen och det handlar om min pappa. Vi har en väldigt jobbig relation. Mina föräldrar skilde sig när jag var liten, vilket dem verkligen gjorde rätt i. Efter det var jag och min äldre syster hos pappa varannan helg och levde med vår mamma på heltid. Det gick bra och vi hade kul hos honom på helgerna (Vi hade bättre realtion som barn). Men när min syster blev äldre och kom upp i tonåren ville hon inte träffa pappa längre, hon ljög ofta för att slippa åka dit. Det här förstod min pappa och blev irriterad och arg när hon inte ville komma. Idag är det likadant för mig, jag vill inte heller träffa min pappa. Jag vill inte träffa honom för han har varken behandlat min syster eller mamma rätt. Han och hans fru dömer en även väldigt mycket när man kommer dit, mest för man inte varit där på länge. Så kan ju tänka mig hur det skulle vara att träffa dem nu… när jag inte träffat dem på flera månader… De har också en son som är 4 år. Alltså har jag en halv lillebror som gör så att jag känner mig ännu mer skyldig att träffa dem. Jag brukade som sagt ha det väldigt roligt med min pappa som mindre, innan jag också kom upp i tonåren. Idag känns det bara psykiskt jobbigt med allt som har med han att göra. Bara när telefonen ringer eller när jag får mail blir jag rädd att det är han. Det händer att pappa skickar mail, bilder på min halv lillebror och säger att vi måste träffas. Jag svarar inte… Jag vet inte vad jag ska svara. Och när jag väl svarar vet jag att han bara kommer tjata på mig att komma dit (detta har han alltid gjort). Det har alltid varit på hans villkor… Anledningen till att jag har ångest är för att jag hela tiden känner pressen att jag måste träffa min pappa och för att han vet att jag ignorerar hans mail. Julen känner jag mig som mest stressad, förra året skickade jag och min syster ett mail tillsammans om att vi inte skulle komma. Telefonen ringde helt galet om och om igen efter att vi skickat mailet. Vi vågade inte svara. I år åker jag, min mamma och syster på semester under julen i två veckor. Finns en anledning varför vi valde att åka just under julen… Nu har jag ju inte träffat honom på flera månader och så lång tid har det aldrig gått förut. Samtidigt känner jag att jag måste träffa honom någon gång men då blir det så otroligt jobbigt, för desto längre jag väntar desto mer dömer han en och desto jobbigare blir det. Jag tänker ibland ”har jag verkligen en tillräcklig anledning att inte träffa honom?, är det jag som är den dåliga personen här?” För min farmor, pappa och hans fru tror definitivt att jag och min syster är elaka personer som skiter i vår pappa. Min pappa har ärligt talat alltid skrämt mig en aning. Han har alltid varit psykiskt betungande för mig. Vad ska jag göra? Allt detta stressar mig så mycket. Hjälp mig snälla.


SVAR

Hej!

På något sätt vill jag först bara säga: försök ta bort skulden från dig själv. Du har helt rätt att välja vilka personer du vill lägga din tid på. Om du känner att din pappa inte är en av dem är det helt ok. Det enda jag tänker på är att du kan försöka vara ärlig med honom om varför du inte vill vara där. Berätta att det inte är så kul att när du väl kommer börjar det med att han skuldbelägger dig om att du inte är där. Att du skulle önska att han blev glad istället och gjorde det bästa av den tiden du faktiskt är där.

Det låter väldigt jobbigt att hela tiden vara på helspänn om han ska ringa eller höra av sig. Och att hela tiden känna skuld.

I drömmarnas värld kanske alla älskar sina föräldrar, men verkligheten ser inte ut så. Jag vet att det är så. Tanken med att jag säger det är att hjälpa dig att ta bord din skuld. Din pappa är en vuxen människa som har ansvar över hur han beter sig. Beter han sig inte bra, är det inte ditt ansvar.

Som jag skrev i början tycker jag däremot alla är värda en förklaring. Förstår de ändå inte vad man menar, så har man faktiskt ett val som människa.

Hoppas mina funderingar kan vara till någon hjälp. Kram/Annso



Visningar : 692