Hej. Jag är och har alltid varit en otroligt aktiv tjej som provat på många olika sporter men genom alla år alltid spelat fotboll och ridit regelbundet. Jag har ofta pressat mig till det yttersta inom alla områden i vardagen, det vill säga: Jag har bäst betyg i 9:an och satsar på att gå ut med A i alla ämnen, jag tränar fotboll 3 dagar i veckan och gymmar 1 dag samt går ut och springer 1 dag, jag rider 5 dagar i veckan på mina två egna hästar som jag har hemma på gården. Det här tar all min tid och jag är aldrig med vänner utanför skolan, jag har lyckats hålla ihop mitt liv med alla dessa aktiviteter och klarat mig hyfsat bra. Jag har ätit riktigt ordentligt och bra hela tiden med lagom sockerintag och så. Jag har läst på mycket och tagit tips från privata tränare om hur jag ska lägga upp mina träningspass för att min kropp ska må bra och inte överbelastas. Det har funnits tider som jag deppat ihop, gråtit mig till sömns och helt enkelt vill avsluta lidandet som livet utsätter en för. Men jag är stark… jag vet det. När jag vaknar upp på morgonen känns allt som vanligt och jag brinner för det jag gör. Det är klart att jag inte har haft tid med killar eller förhållanden. Jag har inte haft sex för första gången som de flesta i min klass har och inte kysst en kille sedan 4an (om man nu kan kalla det för en kyss då) Men nu börjar det rasa samman. Jag som alltid varit en stjärnelev är ibland sen med läxan, den högpresterande fotbollstjejen missade en träning och så vidare. I hela mitt liv har alla runt omkring mig haft höga tankar om mig, som efter en tid omvandlas till förväntan och sedan till krav. Jag orkar inte av all press som mina föräldrar, vänner, lärare och tränare utsätter mig för. Jag ska alltid vara bäst för annars… Jag vet inte längre om mina lagkamrater och skolkompisar ser mig som just det, en vän, eller en fiende/konkurrens längre. På sistone har jag börjat äta radikalt mindre, något som min mamma tror kan bero på att hon själv går på en bantningsdiet och därför inte äter samtidigt som jag om över huvud taget. Hennes dagliga intag består för det mesta av flytande produkter som ska ersätta all annan mat. Jag har prestationsångest var och varannan kväll, bara pluggar och pluggar och pluggar eller planerar ihjäl mig. Kan någon vara snäll och ge mig tips för att komma tillbaka till det liv jag en gång levde och ta mig förbi alla krav samt få upp matlusten igen? /En stjärnelev/högpresterande fotbollspelare/ryttare och möjligtvis 15 årig tjej med ätstörningar.

---

SVAR

Hej!

Det jag undrar när jag läser det du skriver, är varför du gör det du gör, är det för din egen skull eller andras. Har det varit kul en gång i tiden eller är det för att omgivningen säger att du "ska"? Du har ett väldigt hårt schema. Det klarar alla av att ha ett tag. Men det är för mig helt orimliga krav på en 15-årig tjej, som också ska klara av skolan. Jag tror inte jag ska tala om för dig vad du ska göra, men jag tror på att tillsammans med dig bolla lite och se om det går att komma fram till något som du tycker skulle hjälpa. Om du vill kan du maila på: stod@foreningentilia.se så svarar jag eller någon av mina kollegor. Annars skulle jag nog försöka prata med någon jag litar på, som skulle kunna hjälpa mig att se över var jag skulle kunna välja bort/bromsa ner. Allra viktigast är att du kommer igång med maten och får hälp med den, så du inte faller djupare ner i en ätstörning. Det är det verkligen inte värt!

Stor kram/Annso