Hej. Jag har känt mig stressad länge, speciellt sedan mina föräldrar spearerade för 3år sedan. Jag trodde att allt skulle bli bättre då men ett bra tag blev allt bara sämre och sämre, specielltsom jag var tvungen att ljuga för mamma om pappas nya flickvän och massor. Efter ett tag försökte dock mamma och pappa att göra det så bra som möjligt för mig och min syster, jag har pratat med kurator och ljuger ine längre om pappas flickvän för mamma. Men i våras när jag skulle gåut nian var jag mer stressad än någonsin och började få panikångest, allergiska reaktioner utan anledning och migrän och kräktes. Jag tog då kontakt med ungdomshälsan och nu BUP. Jag har pratat med massa människor det senaste halvåret för att bli bättre men jag har aldrig mått så dåligt som jag gör just nu. Jag är ledsen och ointeresserad av allt, är ledsen för att min familj inte är en ”hel” familj längre och jag kan inte alls koncentrera mig i skolan. Jag har blivit tyst och orkar inte skaffa nya vänner här på gymasiet. Fast jag har varit stressad och ledsen förut så har jag kunnat vara glad, göra roliga saker och tänka framåt. Nu känner jag att allt är hopplöst. Allt detta kändes som att det var hanterbart fram tills för två veckor sedan. Jag klarade ju ialla fall av att gå till skolan och göra det jag skulle och tar hand om mig och går till BUP. Men för ungefär två veckor sedan så började jag bli så trött i skolan att jag knappt kan hålla mig vaken. Jag somnade på alla lektioner och fattade ingenting av nått jag läste, hörde eller såg. Jag försökte att förbereda migför lektionerna genom att äta nått, dricka läsk eller kaffe, gå ut utomhus en stund och sen anteckna och tugga tuggumi under lektionen. Ingenting funkade och på BUP säger de bara att jag har bra blodtryck o allt. Jag tränar minst 2 ggr i veckan, äter regelbundet och sover 8 h per natt. Mina föräldrar söger att det kan va så när man är tonåring men det här funkar inte. Jag är livrädd att lärarna ska se att jag somnar och jag missar massor. Vad kan jag göra?

---

SVAR

Hej!

Först och främst så ska du inte behöva ha det så här. Visst kan man må dåligt i tonåren, men det du upplever tycks vara värre än vad som är "normalt". Jag tror det är viktigt att du fortsätter att prata med människor om din situation. Det är det som kommer hjälpa dig ur den så småningom. Men, det gäller ju att hitta rätt person att prata med ... vilket inte är lika lätt. Har du funderat på att prata med någon lärare som du känner förtroende för angående det här? Jag tänker eftersom du är rädd för vad de ska tycka och tänka angående ditt beteende under lektioner och så. Kanske kan de hjälpa dig? Annars kanske det ändå ger dig lite sinnesro, eftersom de då inte är helt ovetande om vad som gör att du verkar "ointresserad". Sedan är det viktigt att du fortsätter att äta och sova bra. 

Har du tänkt på att söka hjälp på annat håll? Du skulle ju exempelvis kunna vända dig till Ungdomsmottagningen (umo.se) för stöd. En annan sak som du skulle kunna prova är att ringa/skriva till BRIS. Ett annat alternativ är att berätta om din situation för Ruben här på UM. Han har ju bland annat erfarenhet från både BUP och BRIS. Sedan är det viktigt att du pratar ordentligt med dina föräldrar så de verkligen förstår hur dåligt du mår. Där har du nämligen en stor stödapparat som kan hjälpa dig. Kanske är det till och med så att kärnan till att du mår dåligt har med familjen att göra. Då måste ni ju på något sätt hitta en lösning tillsammans som fungerar för alla. 

Kram, Louise