jag är en 15 årig kille och jag tror att jag lider av social fobi. Jag har kompisar men jag träfar dem sällan på fritiden, jag sitter mest framför datorn hela dagarna. På skolan har jag många att prata med men känner ett starkt obehag att gå med i disskussioner när de blir högre än 2 pers. För dä vågar jag aldrig säga något och känner mej oftast utanför, även fast jag säger saker ändå verkar det som mina ord är tomma inte har någon betydelse. Jag har märkt att många typ ”irriterar/stör” sig på mig, som den här killen i min klass som man kan katigorisera som en ”cool” kille (dock min bästa kompid men men) verkar kunna säga vadfan han vill (ursäkta språket) utan att någon stör sig, han kan typ vara jätte taskig men ändå har han varenda person som fortfarande älskar att prata med han. Men när jag säger precis samma rader (åtminstone mycket liknande) ja då ser alla ner på en som om man vore en j*vla alien, tycker det är så sjukt orättvist och blir as förbannad över det, hatar min kompis då han är skit irriterande med andra men schysst annars. Om 4 år går jag ut gymnasiet men jag är rädd att jag inte får några kontakter eller någonting. Och måste självklart medge att detta byggt ihop till en deppression, har inte var i skolan på 3 veckor nu och nu är det snart jul och då sätts betyg och avgör vilket gymnasie man ska börja i, har en sådan ångest över i princip allting, jag måste också säga att min deppression har pågått i ett år, och innan deppressionen hade jag väldigt många vänner och var väldigt social, men nu är allt sä dåligt att jag inte vill leva, dock vill jag inte dö så fortsätter samma rutiner varje dag, är så less på livet, när jag säger att jag vill dö menar jag så jag kan slippa alla ångest tankar, men när jag säger att hag vill leva så är det för att jag tycker om mig själv som person jätte mycket (konstigt nog?)

---

SVAR

Hej,

tack för ditt fina brev och en väldigt bra formulerad fråga. Det är verkligen trist det du beskriver, men verkar lite vara som det är i skolans värld och precis så som du berättar, kommer jag ihåg det själv. Vissa "kommer undan" med saker, andra inte. Men det kommer inte alltid vara så. Det finns en annan värld och det är den utanför skolan, inte minst på gymnasiet är det mycket friare och man kan välja vilka man vill umgås med lättare.

Du berättar ju även om din sociala fobi och depression och det jag undrar är om du får npgon hjälp för det idag. Särskilt om du inte varit i skolan på tre veckor. Om du vill kan du kika in på foreningentilia.se, där finns många som känner igen sig i det du berätta om och kan tipsa om hur de gjorde för att komma vidare. Annars kan du maila mig på annesofie@foreningentilia.se så kanske vi kan spåna fram någon bra lösning tillsammans. Inte minst så du kan hitta tillbaka till den killen du var för ett år sedan, för han finns ju där! Stor kram till dig!/Annso