Hej! Jo asså jag har haft tankar på döden enda sen jag var typ 7 och självmordstankar. Och nu i höstas har jag varit superdeppig. Och en dag när jag var i skolan så började 3 pers i min klass provocera och djävlas med mej utan vidare och först så försvarade jag mej lite försiktigt för att hålla allt på en låg nivå. Men tillslut gav jag upp och orkade inte säga emot de sårande orden dem sa så jag gick iväg in på toan kämpandes med att hålla in tårarna. Jag tog med en sax & gick in. Så började jag skära mej i armen och på låret. Så satt jag bara där inne & grät. Sedan gick jag tillbaka till dem andra & satte mej i ett hörn. Men då börjades det återigen med trakasseringen. Jag blev så knäckt när dem fortsatte när jag bara satt helt tyst i hörnet tittandes ner på golvet kämpandes efter luft och att hålla in tårarna. Sen sprang jag ut för att inte bryta ihop inför dem andra. Sedan bestämde jag mej för att begå självmord med min Adhd medecin (metamina) som jag redan hade överdoserat i skolan pga att jag inte visste var jag skulle ta vägen med allt. Men jag han ångra mej på vägen hem, fast jag hade funderat på att ta livet av mej innan men inte med lika stark vilja som den gången. Och jag grät hela resten av dagen. Efter den dagen har jag aldrig varit densamma personen som en gång var. Jag har alltid varit en person som tar skit utan jag har alltid stått upp för mej själv men inte längre. Hela min nedstämdhet startade efter sommarlovet. Och runt jul ändrades mina känslor till att jag inte brydde mej om någon eller något jag blev totalt känslokall och då menar jag helt iskall. Och just nu får jag flera gånger om dagen återkommande skuldkänslor självmordstankar och jag skär mej med rakblad. Jag orkar inte plugga överhuvudtaget för jag orkar inte bry mej om någonting längre. Jag super bort mitt huvud. Jag röker. Jag boffar (andas i en påse fylld med aceton tillexempel). Fast jag vet att jag är en smart påläst och snäll tjej men ändå skiter jag i att jag förstör mej själv för mitt liv känns så fruktansvärt meningslöst & jag vill inte leva mer. Och den enda anledningen till att jag inte begår självmord är att jag Värkligen inte kan göra så mot min mamma för hon är den jag älskar mer än allt & alla & jag skulle göra vad som helst i hela universum för henne!!!!! Jag har så sjukt mycket ångest blandannat över att jag är en hämsk elak & värdelös dotter. Och så har jag bara ångest över vad vet jag inte. Så snälla om du vet vad det är för fel på mej snälla jag ber dej svara för dethär är mitt sista försök till hjälp för jag vill inte ha det såhär mer nu & jag har försökt att prata & skaffa hjälp men ingen hjälper mej någonstans!!

---

SVAR

Hej fina du, och tack för ditt mail!

Jag blir verkligen ledsen när jag läser att du inte får hjälp någonstans. Du har det väldigt tufft just nu, och då förtjänar man att bli lyssnad på och stöttad. Det är inget FEL på dig, däremot så har du ångest, självmordstankar och du skadar dig själv på många sätt. Det är en väldigt jobbig situation för dig, men det betyder inte att det är du som är fel, eller att du är elak och värdelös.

Jag tycker verkligen att du ska chatta med någon från Föreningen Tilia. Antingen kan du börja med att skriva till Annso Blixt här på ungdomar eller gå in på foreningentilia.se. Finns också på Instagram som @teamtilia @annsotilia och @jennytilia

Ta hand om dig, och försök att tro på en ljusare tid än den du är i nu! <3