Hej, jag har ett stort problem. Jag stör mig så fruktansvärt på när folk smaskar. Oftast bara inom min familj. Jag får panik och måste gå ifrån matborden. Jag vill bara fly. Ibland mår jag så dåligt över det att jag börjar gråta. Jag förstår verkligen inte varför jag tycker det är så äckligt. De har verkligen inte dåligt bordsskick, men av någon anledning tycker jag att det är helt outhärdligt. Jag har ofta försökt prata med mina föräldrar om hur jag mår. Då tycker de att jag bara är löjlig och hittar på det, att jag hittar på det för att skapa bråk. Och att jag ska ”skärpa” mig eller ”ta tag i mig själv”, jag kan inte bara skärpa mig…tro mig jag har försökt. Jag försöker absolut inte skapa bråk (även om det alltid blir det), jag kan inte rå för det! Jag älskar min familj över allt annat, men just när de äter står jag inte ut. Varje middag försöker jag att ignorera smaskandet, men det slutar alltid med att jag flyr. Ofta har det också hänt att jag tappat humöret och allt bara slutat med bråk. Jag blir utan middag på mitt rum ensam gråtandes. Jag har ångest för varje gång vi ska äta tillsammans och mår väldigt dåligt av det här. Jag brukar oftast kasta i mig min middag, även om det är min favorit middag, för att sedan gömma mig på mitt rum för att slippa höra och se när de äter. Detta har även gjort att jag fått en sämre relation med min familj. Speciellt med min älskade mamma… Samma sak är det med folk som andas tungt. Alla jag har försökt prata med har bara viftat bort det och sagt att det bara är att skärpa sig. Men hade det bara varit att ”skärpa” sig hade jag gjort det, tro mig! Jag vet inte vad jag ska göra längre. Jag har ingen att prata med det om och jag förstår att jag inte kan ”hålla” på såhär för alltid!! Kanske du har något tips? eller vet varför jag känner såhär? Jag är tacksam för all hjälp! /en ledsen desperat tjej

---

SVAR

Hej,

mitt tips är att försöka prata med en kurator på tex en ungdomsmottagning som kan hjälpa dig att komma förbi de här tankarna. Jag förstår att det blir jobbigt, särskilt om det går ut över relationen med din mamma och din vardag. Det är inte ovanligt att tänka så här och hjälp finns att få. Lycka till! /Annso