Hej Hela mitt liv har blivit så jävla konstigt och jag bara undrar vad som hände. Jag brukade vara glad och självsäker hela tiden. Nu känner jag mig mest tom. Jag kan ha kul, och jag tror alla tycker att jg är den mest självsäkra och glada människan. Jag har vänner, en tre-fyra stycken nära och ganska många bekanta. Min kompis sa till mig att han inte tror jag kan bli sårad. Sån verkar jag. Det är fan inte jag längre. Jag är tom och rädd. Jag vill inte ha ett liv dom känns så meningslöst. Jag kan ju se hela mitt liv framför mig. Jag kommer gå ut skolan och skaffa ett vanligt jobb som jag hatar. Jag kommer vara samma jobbiga och äckliga person. Jag kommer vara så jävla ensam och ledsen. Jag fyllde sjutton häromdagen och jag har aldrig haft en kille, ingen gillar mig på det sättet. Ännu värre jag vet inte ens om jag vill ha någon. Jag tror att jag kanske är gay, men jag vet inte. Hatar min kropp och min jobbiga jävla personlighet. Är rädd för framtiden hela tiden, allt känns jävla meningslöst. Det jag brukade älska känns så meningslöst. Jag är bara glad när jag är med vänner, när jag lyssnar på musik och spelar dataspel. Hatar skolan fast jag inte ens tycker det är svårt. Känns som en jävla fälla. Sen skriver jag kassa brev också men tack för att du läste.

---

SVAR

Hej,

till att börja med skriver du bra brev. Jag tror du sätter ord på en känsla som kommer lite nu och då i livet. Att livet känns meningslöst, att det känns som att det bara handlar om att få ett jobb och att man sen ska knata på i dödagar, så kan det verkligen kännas. Just eftersom du inte vet vad som kommer hända, är det lätt att man bygger upp hela livet som ett enda stort läskigt projekt. Att du inte gillar saker som du förut gillade, kanske kan handla om att du mognar. Man går igenom olika stadier, man förändras. Just nu kan det vara så att du står inför en förändring, och det gör att du ändrar fokus. Skolan är en speciell värld, kan jag tycka, men när man är klar med den, händer saker man inte ens kunde drömma om när man har det som hela sin värld. Det är befriande att bli vuxen, att kunna välja. Men när man är mitt i att ta steget från att vara barn till att mogna, vet man ju inte vad som väntar. Klart det är läskigt. Jag tycker du ska tillåta dig känna det du känner just nu. Det är helt ok att vara deppig, rädd och vilse. För det är när man är det som man hittar vägar och sig själv. Det låter som att du funderar över en del, både dig själv, läggning, framtiden och vänner. Om du vill kan du kika in på foreningentilia.se, som jag också driver och bolla med oss där. Vi har presentationer om oss själva, så man ska känna sig trygg att prata med någon man känner igen sig i. Om du kikar under vårt mailstöd, hittar du Anders som själv kommit ut som gay. Jag vet att han skulle bli jätteglad om du hörde av dig med dina funderingar. Han kan säkert avlasta dig med en hel del. Var inte så hård mot dig själv när det känns så här. Men om det håller i sig längre, försök prata med någon du litar på eller en ungdomsmottagning, så kan de hjälpa dig att komma ur det. 

Kram

Annso