Hej! Jag är en tjej på drygt 15år, jag har skrivit en fråga här innan för 1/2 år sedan ungefär. Men det har blivit värre nu och jag vet inte vad jag ska göra. Jag har hållit på med droger i 3år ungefär, det började med tobak/cigg sen alkohol sen cannabis och sen amfetamin. Och helt plötsligt hade jag testat nästan allt. Nu tar jag vad som helst som går att få tag på, jag är deprimerad har sömnproblem, panik ångest och adhd. Jag trodde att mina ”problem” skulle försvinna när jag fick min medicin, så jag slutade med drogerna ett tag (en jobbig tid) men medicinen hjälper inte någonting alls. Så jag började ingen… Jag har inte berättat för någon i min familj eller psykolog eller nåt sånt att jag har ett missbruk typ. Min mamma går på NA och hon fick reda på att jag hade druckit en gång och hon blev skit arg så jag vågar verkligen inte berätta något för henne. Och ett liv utan droger eller alkohol finns liksom inte, det känns som jag måste ha drogerna för att leva. Men samtidigt vill jag verkligen sluta använda. Jag borde insett hur lätt man kunde fastna när jag såg folk som var hemlösa och la alla pengar på drogerna, men jag förstod inte förrän det var försent och jag inte kunde ”bara slänga sprutan och sluta använda” som jag sagt att jag kunde. Folk jag ”känner” dör hela tiden, det är antagligen inte lång tid innan det är jag som ligger där med sprutan i armen. Jag har liksom precis fyllt 15 och det känns som jag vart med om mer än vad dom flesta är med om på en livstid. Jag har följt med mamma på NA konvent några gånger och folk berättar om hur dom blev berörda osv. på sitt första möte. Men jag fattar inte vad dom pratar om, jag känner mig inte berörd när jag hör dom prata. Jag har skärt sönder mina armar och bränt mig med cigaretter över hela händerna. Jag har massa problem med min kropp, antagligen pga drogerna och min ”livsstil”. Jag klarar inte att va ute på dagen och går bara ut för att skaffa något nytt att ta. Jag har ingen tillit till psykologer och sånt efter det jag vart med om, redan när jag var 9-10år ”svek” kuratorn mig och berättade det jag hade sagt till dom andra i min klass. Jag har berättat för mina närmsta vänner som är i min ålder men dom förstår inte varför jag har börjat och hur jag kan tycka jag är tjock och ful osv. Jag vet ju innerst inne att jag är för smal men jag ser ändå mig själv som tjock. Jag har ingen aning vad jag ska göra, alla bara säger att jag ska berätta för någon (-hur svårt kan det vara). Men dom fattar inte att för mig är det inte bara är att gå dit och berätta. Hoppas du orkar läsa och kanske har något svar om vad jag kan göra för att komma ut ur missbruket som inte bara är ”gå till NA” eller ”det kommer blir bättre” som alla andra säger för det blir inte bättre (bara värre) och jag kan inte gå till NA och sitta bland mammas vänner och berätta om mitt missbruk. Jag skulle kunna skriva en roman om mina problem, men ingen skulle orka läsa. Så jag skrev dom ”viktigaste problemen” eller vad man ska säga. Allt har bara blivit värre sen jag skrev sist till nån på denna sidan. Väldigt o sammanhängande text, men jag klarar inte att skriva som en normal människa.

---

SVAR

Hej!

Tack för att du skriver. (Det var inte osammanhängande)

Dock hjälpsökande. Det är det första viktiga steget till förändring så det är bra. 

Som du skriver här är du redan inkörd på droger och mår dåligt, då räcker det nog inte med att bara gå på NA, även om det kan vara ett bra komplement. Det fanns "NA young people" när jag arbetade med missbrukare och jag tror det finns fortfarande. Värt att kolla upp. Kan vara lättare när det är unga människor där i ens egen ålder.

Du är väldigt ung. Detta innebär att dina vårdnadshavare har mycket att säga till om och att de har vissa rättigheter att veta vad du gör. Detta gäller naturligtvis inte om de (föräldrarna) skadar dig eller så.

Men du ska veta att det finns bra behandlingshem. Ett som jag tror (rätt säker pga insyn) är bra för tjejer som du är:

http://www.edetsten.se/edetsten/pages/start/

Men jag tror verkligen stenhårt på att du måste berätta för din mamma. Du sa att hon blev arg. Men ilska kan ju också vara ett tecken på oro och rädsla och tom omsorg. Bromsa din situation i tid. Be om hjälp! Socialtjänsten får mycket skit men du ska veta att det finns gott om folk där som kan, vill och vet hur man hjälper en ung människa som har hamnat snett.

Be om hjälp!

Ensam är INTE stark!

Du har rätt att be om hjälp!

Du har rätt att må bra!

Att välja behandling kan rädda ditt liv. Det är ingen picknick men vem har sagt att livet alltid ska vara en picknick? Ditt liv just nu verkar inte vara nån vidare picknick heller.

 

LYCKA TILL!

/Ersta Uffe

-