jag somnar med en klump i magen, att veta att jag ska till skolan nästa morgon. att veta att dom kanske gör något värre än vad dom brukar. att jag aldrig kan vara som alla andra. att jag aldrig duger. att jag alltid är sämre fulare, äckligare, tjockare än alla andra. jag orkar inte mer.

---

SVAR

Hej!

Du beskriver känslan av maktlöshet och känslan av att inte duga och vara dålig. Det är en mycket vanlig känslan när man blir kränkt och utsatt. Jag förstår din rädsla av att inte veta vad som ska hända under nästa dag i skolan. Du nämner inget om vad för sorts kränkningar du blir utsatt för, verbal, psykisk, fysisk. Men oavsett vilken form du blir kränkt för så har du rättigheter att få känna dig trygg, sedd och behandlad bra i skolan. 

Vi alla människor är olika, vi har rätt att vara olik andra människor, vi har rätt att ha våra egna kläder eller se ut som vi gör. Men ingen har rätt att kränka eller nedvärdera en annan person. Jag är övertygad om att du är bra på någonting i ditt liv, kanske du är bra på att skriva, rita, matte, rida eller andra saker. Du nämner ingenting om du har vänner i skolan eller på fritiden. 

Jag tolkar din text som att du går och bär på dessa tankar och känslor, utan att någon vuxen vet om detta. Stämmer det? Det är väldigt viktigt att du försöker hitta någon vuxen i din närhet som du känner förtroende för, det kan vara en fritidsledare, lärare, kuratorn, städaren i skolan ja precis vem som helst. Skolan har ansvaret i att få stopp på dessa kränkningar som du utsätts för, men det kan dom inte göra om de inte vet om att det sker. Om du inte vågar prata öga mot öga med någon vuxen, så skriv ett brev om vad du utsätts för och hur du känner. Det brukar vara lättare att skriva, man brukar våga mer då. 

Det är aldrig ditt fel till att de behandlar dig såhär illa. Skulden ligger helt och hållet på de som kränker dig. Som jag sa har du rättigheter att bli behandlad bra och man har rätt att inte bli kränkt, detta är något som de andra inte verkar förstå. Men jag förstår att du känner att det är ditt fel, eftersom det är det alla säger. Men de har fel, de vill bara få dig till att tro att det är ditt fel. 

Jag får en känsla av att inte ens dina föräldrar vet om detta, vet dom inte om det kan de heller inte tjata på skolan att de ska ta ansvar. Då kan de heller inte trösta dig, lugna ner dig, visa den kärlek till dig, behandla dig så som du önskar osv. Du berättar att du inte orkar mer, det förstår jag verkligen. Ibland är det okej att vara hemma ifrån skolan ett tag om det känns extra jobbigt, men det får inte bli något man gör för länge, eftersom vi har skolplikt. Men om man ska vara hemma krävs det ju att föräldrarna vet om situationen, så man inte hittar på saker som att vara sjuk. Säger man att man är sjuk så skjuter man bara upp problemet, folk måste få veta den riktiga orsaken till varför man är hemma. 

Sammanfattning: Det viktigaste är att du försöker hitta någon vuxen i din närhet som får veta detta, annars kommer det fortsätta utan förändring. Kom även ihåg att det är faktiskt inte ditt fel till detta, oavsett vad folk vill få dig att tro. Du får jättegärna skriva igen till mig och berätta lite mer hur din situation i skolan ser ut och hur mycket föräldrarna vet. Det var väldigt modigt av dig att skriva till mig, det var bra gjort!

Hade gärna gett dig en kram!