Sen jag var liten har jag alltid kännt mig typ utanför i min familj, som att mina bröder fått mer uppmärksamhet än jag, även fast dom troligtvis inte fått det, men detta har ändå gjort att jag har kunnat göra vad som helst för att få uppmärksamhet iallafall av min familj. Jag har alltid varit ganska blyg för vissa jag inte känner, inte alla utan bara några. Om jag är på bra humör är jag oftast inte det utan jag går runt och pratar på som vanligt. Jag är en sån som pratar på om allt och ingenting allt som kommer upp i mitt huvud, jag brukar även tänka för långt så andra inte fattar när jag pratar om det, mina vänner och min familj kan inbland klaga på att jag pratar så mycket, men jag brukar aldrig prata så jag stör på lektioner, Jag pratar nästan aldrig då för jag har aldrig kunnat koncentrera mig särskilt bra, jag är lite bättre på saker jag gillar att göra. På lektionerna kan jag sitta ner utan att behöva gå där ifrån men jag sitter aldrig still, jag måste sitta och pilla med något eller göra nåt med benen. Det är samma när jag är hemma och ligger i sänger, kollar på tv eller något så måste jag röra på mig. Jag har aldrig gjort läxor, vilket även gör att jag ligger efter i skola, jag har även fått reda på att jag inte kommer in på mitt gymnasium. Jag har skolkat ganska mycket under högstadiet, i 7 var jag aldrig i skolan på slutet, sen flyttade jag och nu i 9 så har det kommit tillbaka. Jag har specialpedagog och jag går hos en kurator. Jag är ganska aggressiv, och har varit det sen jag var liten, så jag har om man ska uttrycka sig rätt, slagit och varit i många slagsmål. Jag har även OCD, alltså tvångstankar syndrom, Min ena bror har ADHD och OCD, min andra bror har troligtvis asperger, min ena kusin har ADHD, asperger och tourettes och två andra kusiner har också aspergers. Så det går många såna här diagnoser i min släkt, så det skulle inte förvåna mig om jag hade nån, vad tror ni?

---

SVAR

Hej, tack för att du skickade in din fråga. :) 

Det låter som att du har några tuffa delar som du brottas med i ditt liv. Det är starkt av dig att skicka iväg en fråga, då får du möjlighet att lyfta alla tankar och känslor samtidigt som du kan få respons på dessa. :) 

Utanförskap och ensamhetskänslor är ofta skitjobbiga att bära. I kombination med att man är blyg kan de bli ännu jobbigare. Men det bästa är att man kan utvecklas och omgivningen kan förändras. Att vara blyg kanske inte tjänar så mycket till? Ett hej kanske inte skadar? Även om det är svårt att bryta blygheten så går det. Försök att se på ditt beteende från en annan persons ögon, reflektera över det, utveckla det. Det går. <3 

Sen är det också viktigt att du vet att du aldrig är ensam. Varje dag, året om, finns det människor som känner liknande tankar, stödorganisationer som vill stötta, människor som vill hjälpa. Jag och några andra härliga själar finns hos www.foreningentilia.se. Vi har bland annat chatt varje kväll och pratar mer än gärna med dig om dina tankar och funderingar. 

Men nu skall jag återgå till din fråga. Att ha koncentrationssvårigheter, vara aggressiv och rastlös (hyperaktiv) kan vara tecken på någon neuropsykiatrisk funktionsnedsättning, men det behöver inte vara det. Många av känslorna du beskriver är också vanliga i tonåren, när kropp och knopp utvecklas. Jag kan inte svara på om du har eller inte har någon diagnos, jag kan inte heller spekulera i vad jag tror. Det är endast en läkare som kan ge svar på denna fråga och då först efter det att en grundlig utredning är gjord. Jag föreslår att du, med tanke på din oro, tar kontakt med din läkare för att påbörja utredningen så att du får svar på din fråga. Det är jobbigt att gå och fundera på det...

Kom nu ihåg att du inte är ensam även om det kan kännas så ibland. <3 

Kramar,

Madeleine