Hej! Jag känner mig utstött och har nästan alltid vart det sedan mina föräldrar skildes när jag var 5 år, för jag tror det var sedan dess jag har blivit mer nere, djupt nere i mig. Jag har haft två bästisar, vart hög på livet när de var vi två och andra kompisar och med båda har det hänt samma sak, de lämnar mig. Har en bästis nu och två tjejer till och vi är ett gäng som brukar hålla ihop hela tiden. Jag var så glad med dom, tills jag skaffade pojkvän. När jag berättade för min bästis och en av tjejerna att jag hade förlorat oskulden med han och gjort en del saker med han, så blev de så sjukt jävla häpna över att jag hade gjort det. Ena tjejen sa att jag brukar va den ”lilla oskyldiga tjejen” och sedan prata vi innan vi skulle åka hem och min bästis sa ”så när du är hos din pappa måste vi alla tre festa!!!!!!!” o jag sa ”jag har inget emot att festa och med alkohol?” min pappa har vart alkis osv, så jag har RESPEKT för alkohol. Sen sa den ena tjejen också en gång att hon ville iaf vara innan mig att bli av med oskulden. Där var droppen. Jag förstod att jag ALLTID vart den lilla oskyldiga tjejen som inte gör något fel och är så snäll så och vet inte ett piss. De vet inte vem jag är. De ser ner på mig. De är med andra kompisar, men de frågar aldrig mig om jag vill följa med (för att jag brukar vara mest tyst) men de är de som gör mig tyst. De pratar för mig som om jag är 5 år. De vet alltså inte vem jag är på riktigt. Jag kan inte vara mig själv längre pga dom och att min självkänsla är på 0. Jag har också en depression. Det blev en väldigt lång text men jag har ingen aning vad fan jag ska göra, är rädd för att prata med dom för de kan prata myyycket skit till andra, sen sprids de och alla kan börja hata mig. Men jag är snart redo på de för jag orkar inte mer. Vad ska jag göra för att få de att förstå att jag inte är ”den lilla oskyldiga tjejen” som de ser ner på längre och inte vara utstött av dom?

---

SVAR

Hej!

Du berättar flera nackdelar och dåliga saker de gör och säger mot dig. Min spontana tanke är, varför fortsätter du umgås med just dem? Är det rädslan av att bli ensam? De verkar ju inte ett dugg bra för dig, eftersom du dessutom mår sämre av det hela. Det låter ju som att ni inte är speciellt lika och har svårt att umgås med varandra. En äkta vän beter sig inte så. I er ålder är det väldigt ofta man jämför sig med andra, är jag normal, gör jag något fel, ser jag bra ut osv. Tjejer generellt är experter på att jämföra sig med andra och vara avundsjuka. 

Du berättar att de inte känner dig och att du inte kan vara dig själv med dem, redan där är det ju ett varningstecken på att det inte är några äkta vänner. Dessutom berättar du att de är ganska bra på att snacka skit, också ett stort varningstecken på att det är dåligt att umgås med dem. Men det låter ju även lite som din pojkvän fått in dig på andra tankar och spår än innan du hade honom? Du behöver ju någon som lyssnar på dig, respekterar dina egna åsikter, visar omtanke och kärlek till dig (inte avundsjuka och skitsnack), någon du känner att du kan vara dig själv med.

Din pojkvän borde ju ha några som du kan börja umgås med? Går ju även att hitta nya vänner via internet eller i någon fritidsaktivitet. Jag är inte så säker på att det skulle hjälpa om du pratade med dem, de skulle kanske bara slå ifrån sig allt och tycka att du överdriver eller i värsta fall som du säger, sprida det vidare till andra. Lägg energin på vettiga personer som du mår bra av att vara med. Tyvärr är det så att det är ganska vanligt att växa ifrån varandra, även om man varit bästisar och umgåtts länge.

Har du gjort något åt din eventuella depression? Tror du skulle behöva få stödsamtal regelbundet och jobba upp din självkänsla.Jag förstår att detta påverkar dig mycket och att du mår dåligt av dina kompisar. Du ska inte behöva ha dessa känslor på grund av dem.