Hej! Jag ska försöka fatta mig så kort som möjligt. Jag och min pojkvän har snart varit tillsammans i ett år. Vi träffades förra sommaren när jag var utomlands. Vi två blev så kära och vi fortsatte vara jättekära när jag flyttade hem till Sverige. Vi hade ett distansförhållande i några månader, tillslut bestämde vi att han skulle flytta hit till Sverige för min skull. Han har bott hemma hos mig och mina föräldrar och kommit bra överens med både mamma och pappa. Pappa och S (min pojkvän) är som bästa kompisar! Men för ca 2 månader sedan började min mamma störa sig på S och fick både honom, mig och till och med pappa att må dåligt. Jag och S bestämde oss att flytta hemifrån direkt efter jag tog studenten och vi har det så himla bra tillsammans. Jag är fortfarande sådär löjligt kär i honom och älskar honom så himla mycket. I lördags natt åkte han hem igen för att fixa massa saker hemma och stanna där i en månad tills han kommer tillbaka. Jag har alltid velat vara en sån här neutral flickvän som kan klara av att vara ifrån min pojkvän då och då. När vi hade vårt distansförhållande så gick det, även fast det var grymt svårt. Nu har det gått några dagar och jag tror jag håller på att spricka av galenskap och panik. I söndags kände jag mig så ensam att jag började gråta. Igår gick jag till jobbet och höll på att gråta mitt på arbetsplatsen. Var tvungen att låtsas att jag var sjuk för att jag mådde så himla dåligt. Kom hem då efter jobbet och bara grät. Jag förstår själv att något inte är normalt med mig. Men i mig så känns det som att vi gjort slut typ. Jag tror jag känner så för att vi nästan alltid är med varandra och nu helt plötsligt så kommer vi inte vara med varandra på ca en månad. Självklart har jag inte berättat för honom om mitt humör eller så. Vill inte att han ska känna sig för instängd av mig. Vill verkligen inte må såhär dåligt, mår dåligt psykiskt och fysiskt. Kan det kanske vara tidigare erfarenheter som kan påverka mitt sätt att må dåligt? Vill egentligen bara veta om jag är galen, eller om jag inte är och vad jag ska göra för att inte må såhär dåligt. Vill lixom inte ens gå till jobbet även fast jag planerade att sysselsätta mig hela tiden för att tänka på annat medan han var borta. Hjälp mig snälla!

---

SVAR

Hallå i värmen, tack för din fråga!

Vad underbart att höra att du är så kär, fantastisk känsla. Men jag förstår att det kan kännas lite skrämmande också.. Att sakna någon man älskar när denna person inte finns nära är fullständigt normalt.

Det tyder på att man uppskattar att ha personen i sitt liv och längtar efter att återförenas. Tänk på den känslan när ni ses om en månad... Troligen kommer det vara en helt fantastisk känsla!

Ibland säger man också att det är nyttigt att sakna varandra, att man då lär sig att uppskatta varandra mer och undgår att ta varandra för givet. Så försök att se det positivt, även om det känns jättetungt att vara ifrån varandra just nu.

Efter erfarenhet från distansförhållanden, och en sambo som periodvis arbetar på annat håll, vet jag att det är skitjobbigt att vara ifrån varandra. Jag känner igen mig i många av de känslorna som du beskriver, du är inte ensam! Men självklart är det inte bra att du mår psykiskt dåligt och känner dig ensam, även om det är vanligt. Mitt tips är därför att använda telefonen, skypa, smsa, snacka både med din kärlek men också med vänner och andra du har nära. Du skriver att du inte vill gå till jobbet osv. men här vill jag att du tänker om, när går tiden fortast? När man sysselsätter sig? Eller när man är hemma och gör ingenting? För visst vill du väl att tiden skall gå fort nu?

Räkna ner dagarna, det kommer gå fortare än du tror. Snart är ni återförenade och då kommer det där pirret i magen att kännas awesome!

Kramar,
Madeleine