Är det något fel på mig? Hur länge jag kan minnas har jag aldrig kunnat gråta. Asså, jag känner ingenting.. jag känner inte mig glad, jag känner mig inte ledsen, inte arg, ingenting.Det ända jag känner är tomhet, jag känner mig tom.. Det spelar ingen roll om någon står framför mig och säger något dumt om mig, kanske att jag säger något tillbaka men det är inget jag känner heller, precis som det är vilka ord som helst. Min syster har levt med anorexi och självskadeproblem ett antal år, och för någon månadsen försökte hon ta livet av sig. Inte ens då kände jag något, det va precis som vilken dag som helst. Tänkte inte på de, va på de vanliga humöret. Jag hatar min födelsedag, hatar att få presenter. Eller, klart det är kul att få presenter men just de att allt fokus är på mig, det är mig det handlar om. Det hatar jag.. det värsta jag vet. Om jag fick välja hade jag gömt mig under både julafton och min födelsedag. När jag va liten blev jag mobbad, och mobbade andra. Konstigt va? Saken är den att jag vet att de va fel av mig och jag ångrar allt och jag skäms när jag tänker på det. Jag har aldrig haft en kille, det har varit killar som gillar mig. Jag har träffat dom och så men varje gång backar jag.. jag klarar inte av att veta att det finns en annan person som gillar mig. Jag menar, hur ska någon annan kunna gilla MIG när jag själv hatar varenda liten del av mig..? Jag duger inte. Veta att det finns en människa som man ska dela hela sitt liv med, allt. Så, är det något fel på mig? För att jag inte känner en ända liten känsla och inte kan gråta, inte ens om jag slår mig..

---

SVAR

Hej fina du <3 

När jag läste din fråga kände jag såväl igen mig. mycket av det som tynger dig var också svårt för mig när jag var yngre. Just det där med att inte kunna gråta och ha svårt att känna känslor, det är läskigt och jag förstår om du blir osäker, men jag har också varit precis där. För mig hjälpte det att prata om allt jag "inte kände", skrika ut i luften, lyssna på extremt deppig musik och se sorgliga filmer, jag gjorde allt för att slå på känsloflödet igen. Min egen reflektion av detta är att man i perioder upplever så mycket som man inte orkar just då, så man stänger av helt, indirekt en försvarsmekanism alltså. Så nej det är inget fel på dig men jag vill råda dig till att prata om allt och inget, så att känslorna tids nog kommer till uttryck. & tillåt dem att komma ut! Du får gärna snacka med mig på Föreningen Tilia . :) 

Att stå i centrum (som man gör vid jul och födelsedag) och att acceptera att andra uppskattar en kan vara skitjobbigt. Men man kan alltid försöka göra så att det blir bättre. Fundera ut vad det är som du tycker känns jobbigt med din födelsedag eller julafton, och hur kan du arbeta med att bli mer bekväm med detta eller hur kan du undvika det? Ex. kan man hoppa över kalaset och köra små fikastunder eller fira ihop med någon annan. & det där med mobbning är hemskt, både att faktiskt vara mobbare men också att bli mobbad. Det är jättebra att du idag vet med dig att det var fel och skäms över det. Tänk vad mycket klokare man blir genom livet? :) 

Det finns ett litet citat som säger "älska dig själv innan du älskar andra". Jag tror helt klart att du kommer tänka annorlunda när du har arbetat upp en bättre självkänsla, det kommer. <3

Så summa kardemumma, du är en helt normal ungdom (om det nu finns något som heter normal)!

Kram,
Madeleine