Hej Annesofie, Jag har, så länge jag kan minnas, alltid haft problem med maten. Det började när jag var tre år och då var jag bara kräsen, som vissa barn är vid den åldern, men genom åren så har det blivit värre. Jag har dessa regler för vad jag kan kan äta, får panik när jag ska prova något nytt och tenderar att alltid peta i maten – även om jag tycker att det är gott. För några år sedan blev min mamma orolig eftersom jag visade upp typiska ”ätstörningstecken” såsom att plocka isär mat, äta med liten sked och inte kunna blanda livsmedel, men läkarna menade på att det skulle bli bättre när jag vart äldre. Tyvärr verkar det motsatta ha skett. Listan för saker jag inte kan äta blir längre och jag vet att dessa regler är jättelöjliga, men ändå följer jag dem. Jag är inte speciellt orolig för att gå upp i vikt och tycker inte att jag har dålig självkänsla när det kommer till min kropp. Jag är bara rädd för mat. Nu har det kommit till en punkt där det påverkar nästan hela min vardag och det finns tillfällen då jag väljer att helt enkelt inte äta. Jag känner att jag måste ändra på mig, men har ingen aning om vart jag ska börja eller vart man kan vända sig. Jag vet knappt hur jag ska förklara detta problem. Har du några tips?

---

SVAR

Hej,

tack för din fråga. Du har verkligen beskrivit hur du känner på ett jättebra sätt. Jag jobbar faktiskt extra som behandlingsassistent inom ätstörningsvården. Även om du inte har en ätstörning som att du vill gå ner i vikt eller har dålig självkänsla, kan man behandla de symtom som du beskriver på en ätstörningsenhet också. Har tankarna gått så långt att de går ut över hela din vardag är det skäl nog. Beroende på vart du bor, kan du googla fram närmsta ätstörningsmottagning. Sedan kan du göra en "egenanmälan" där du fyller i precis så som du skrivit till mig nu om hur det känns. En egenanmälan blir extra giltig om du också får en remiss från till exempel skolsyster eller en vårdcentral. Men om du känner att det är för mycket, börja med en egenanmälan. Stort lycka till! /Annso