Min bästa kompis, vi har varit bästa kompisar i över 7 år och har en speciell relation då vi är väldigt, väldigt nära och har verkligen vuxit upp tillsammans. I 7:an började allt super, men sen gick det rakt utåt. Vi hade kommit i samma klass med 2 andra killar från vår förra skola. Dessa killar har jag aldrig haft problem med innan utan faktiskt varit lite av kompisar med, så kändes riktigt bra att komma i samma klass. Först hängde vi alla 4, men kände verkligen hur min bästakompis och en av killarna(vi kallar han pelle) som är väldigt ledare av sig om man kan uttrycka sig så. Jag kände alltid när Pelle och min bästakompis gick före att dem pratade om mig, fick en klump över bröstet. Kände mig alltid som jag hängde efter och var dess samtalsämne. Sen började Pelle komma med pikar när jag och min bästakompis argumentarade eller pratade om något med olika åsikter om att jag var aggresiv. Först tog jag det på skämt, men sen kändes de inte som ett skämt, den andra killen( vi kallar han lars) började också hänga på. Jag visar inga tecken på aggressivitet utan har alltid betraktas som den glada i förra klassen och av nästan alla jag träffar som den glada, positiva. Jag och min bästa kompis har alltid varit nära på både gott och ont och ofta bråkar smått. Jag bad Pelle sluta kalla mig sur utan att jag säger något, men han svarade bara med får jag väll om jag vill och fritt land eller men du är ju alltid sur. Min bästa kompis sa inget utan stod mest tyst eller höll med. En gång stannade jag bakom ett hörn för jag sa jag skulle hämta min väska och hörde dem pratade om mig. Pelle: Hon är alltid så aggresiv. Bästakompis: Ja. Jag blev verkligen chockad att hon höll med och framförallt ledsen. Sitationer då dem kallar mig sur är typ om jag skämtar med mina bästakompis typ: diss då, med ett flin och skrattar vilket hon förstår väldigt bra och skrattar ibland med. Om jag skämtar med någon som jag känner väl, tex: gå inte nära mig med ett skratt och dem skrattar tillbaka. Sen hörde jag av mina bästavän allt skit dem pratat om mig som jag fick lova inte berätta, vilket blev en stor tyngd och börda. Jag ville ju konfrontera dem, men fick hålla tyst. Min attityd mot dem var inte samma glada, men absolut inte sur. Jag kände ingen lust att vara glada runt dem när jag hör dem kallar mig sur, aggresiv, töntig, jobbig mm. Jag blev ledsen och instängd i mig själv mycket under den tiden. Jag berättade för min bästavän att jag tyckte det dem höll på med var omoget. Jag minns dock inte när jag sa just det, men dem säger att jag sa det i matkön och att Lars hörde det och sa det till Pelle, men jag tror det var min bästavän som sa det. Dem blev då fruktansvärt sura och då började det jag vill kalla mobbningen. När jag kom gick dem därifrån. När vi skulle kolla på en serie satt alla där, jag satt längst från datorn och bad min bästavän ta ner bena för jag såg inget, men hon vägrade så argumenterade jag lite med henne och då kom Pelle in och började skrika på mig att jag skulle gå och mina bästavän var alldeles tyst. Jag gick med tårar i ögonen och min bästavän visste hur svårt det var för mig, men hon satt bara kvar. Jag satt själv på en bänk längre bort och grät nästan, men hon satt kvar. Jag sa att jag tyckte det var taskigt att hon inte sa ifrån eller följde efter mig när hon visste och såg hur ledsen jag blev, i och med att det hänt så många gånger innan. Hon svarade med: varför ska jag alltid hänga efter dig? Sen fortsatte det med att dem tog inte emot matteprovet från mig, om jag och min bästavän fnissade på lektionerna skällde dem högt och tydligt på mig hur jag förstörde för hela klassen och hur allt var mitt fel, sen sa jag men de var ju inte bara jag, då började dem att jag skulle skylla på henne. Varje gång jag och bästavän hade ett argument tog dem hennes parti så fort dem fick chansen och hävdade att dem skulle försvara henne och hon sa inget såklart. Sen höll de på såhär att vid varje tillfälle pikade dem mig i flera veckor. På slöjden en gång så slängde Pelle ur sig att han önskade jag inte fanns. Hon sa inget. Jag gick iväg och grät. Sen hävdar killarna att allt detta är för dem hörde det med omoget. Jag fick ju inte berätta varför jag sagt det, vilket gjorde att jag inte kunde försvara mig. Idag när vi simmade snackade dem om att jag alltid bitchblickade alla och jag sa att det var löjligt, för de gör jag inte och då säger Pelle att om jag skulle se mig i speglen skulle jag se något löjligt. Har hänt 2 gånger att bästavän sagt vagt med ett skratt ifrån. Känns hemskt och tufft att trotts allt detta är min bästavän jättebra kompis med dem och skrattar hela tiden med dem och allt. Vet inte vad jag ska göra? Hjälp.

---

SVAR

Hej!

Du berättar hur två killar trakasserar dig tillsammans med din "kompis" och har börjat gå på dig ordentligt. Du har helt rätt, beteendet är väldigt omoget. Det är intressant hur du uttrycker dig om "bästa vän", men är det verkligen någon vänskap när hon aldrig vågar ställa sig på din sida? Jag tycker du ska vara tydlig mot henne, antingen så väljer hon dessa omogna killar eller så väljer hon dig. Jag tror att hennes fega beteende beror på att hon vill verka tuff inför killarna, så för att hon ens ska ta till sig av det du säger så måste ni träffas ensamma. Jag tycker du ska förklara i detalj exakt hur du känner dig, exakt hur sårad och ledsen du blir när hon beter sig så mot dig. Man ska komma ihåg att ibland växer man ifrån varandra och kanske det är så att ni får gå skilda vägar. Kanske det krävs att ni säger upp vänskapen för att hon ska inse hur illa hon behandlat dig. 

När det gäller killarna så är det skolans ansvar att se till så att de slutar med trakasserierna. Personalen är skyldiga att ta tag i detta. Försök hitta någon vuxen som du känner förtroende för som du kan berätta detta för. Det är viktigt att du inte går och bär på detta själv. Ingen har rätt att kränka eller trakassera dig, oavsett vad som har hänt innan. Du har rätt att trivas på din skola.

Om du har andra vänner, så kan det vara en bra sak att försöka få dem att försvara dig när killarna håller på.