Hej Bonnie, Jag heter Gabriel. Jag har ett problem, för att du ska förstå helt så behöver jag berätta min historia. Jag är 16 år gammal och mina föräldrar skilde sig när jag var 7, i cirka 2 år innan skilsmässan ägde rum så var det mycket bråk hemma, massa skrik, saker gick sönder etc. Pappa hade en egen lägenhet under den här perioden och jag och min brorsa flydde hemifrån med mamma några gånger när det blev för mycket. Åren från att jag föddes tills mina föräldrar skilde sig så var pappa knappt hemma, han jobbade tills sent och var ofta bortrest vilket ofta gjorde mamma ledsen, jag brukade knappt prata med pappa och när han var hemma var han inte så deltagande från vad jag kommer ihåg. Efter att dem skilde sig så flyttade mamma och pappa till varsin lägenhet, pappa till en liten lägenhet på söder och mamma en liten lägenhet ute i förorten. under det första året var jag och min bror bara hos pappa varannan helg på order av mamma, bara nån månad efter mamma hade pappa en ny tjej som heter maria, pappa brukade tvinga oss att se henne som våran mamma. Efter att dem gjorde slut så blev pappa en annan person, jobbade nästan dygnet runt och var frånvarande samt deprimerad, det pågick ända fram tills ett år sen. Under hela min skolgång har jag varit halvt mobbad och utfryst av t.om min enda vän för att jag var tystlåten och inte hade råd med lika fina saker som alla andra. så skolan var ett helvete men hemma hos pappa var det värre. Lägenheten var liten, dammig, stökig som fan, trasig och i mitt och brorsans lilla rum utan fönster satt en ventil som gick till balkongen där pappa röker två pack cigg om dagen. Jag har sagt hur han var allmänt men när han blev arg så var det extremt läskigt, han brukade ta tag i en så att det gjorde ont, skaka en, slänga ner på golvet eller mot väggen, slå väggen, vid vissa få tillfällen slå oss, ha sönder köket, slå handen i bordet, bara storma ut utan att säga nåt, gråta, kalla oss saker som bara en mobbare skulle säga, hota att ta livet av sig, säga att han inte ville ha oss, säga att han gick i terapi pga oss m.m. Allt detta skedde i form utav timmeslånga förhör. Jag och min bror var bra barn, frågade aldrig om något, var nästan aldrig sura eller nånting men ändå så höll han på så. Sedan finns det en rad av saker jag inte borde ha sett, honom full vid tillfällen, han brukade komma hem mitt i natten eller tidigt på morgonen packad och fortsätta dricka, lämna oss ensamma en del, ta hem tjejer och knulla dem halva nätter så att vi inte kunde sova, jag har sett honom slå sin tjej och jag har varit del i att efter en midsommarfest där han drack en halv flaska fireball och hade bråkat med sin dåvarande flickvän och slagit henne, så gick vi upp kl 6 och lämnade henne där utan ett sätt att ta sig hem 4h utanför stockholm. Sedan har jag sett mail från en av hans tjejer där det stod hur han hade våldtagit henne och misshandlat henne och ett mail där han erkände. Det här var inget dagligt men det hände ofta och vi var alltid rädda för att åka hem till honom efter att ha varit hos mamma. Det här har varit min vardag i nästan 8 år och nu har jag äntligen öppnat upp men eftersom jag aldrig sett något annat så har jag svårt att acceptera att nu sos blandar sig in och gör en utredning och att plastfarsan vill anmäla honom till polisen. Jag har alltid trott att det har varit normalt och har svårt att acceptera det motsatta. Kan du ge mig din syn på det här och hur jag ska/borde tänka? Förlåt för den långa texten Mvh/ Gabriel

---

SVAR

Hej! 

Tack för din fråga! Jag är glad att du nu öppnat upp dig och vågar berätta om hur  ni har haft det! Jag tycker att det är viktigt att du förstår att inget av det som har hänt har varit ditt fel, din pappa har varit vuxen och du har varit ett barn. Det har varit hans jobb att ta hand om dig och din bror och skydda er och ge er en bra uppväxt. Såklart känns det jobbigt att soc. nu blandar sig i och startar en utredning men jag tror att det är viktigt att du är ärlig mot dem om hur du har haft det för att du ska få bra hjälp och slippa bli utsatt för din pappas beteende mer. Det han har utsatt er för är inte okej och jag hoppas att du kan få bra stöd i din mamma och plastpappa. Kanske ska du fundera på att gå och prata med någon professionell om dina upplevelser också så att du får hjälp att reda ut vad som hänt och hjälp att bearbeta detta? Ta hand om dig och lycka till, tveka inte att höra av dig igen om du undrar över något mer! Varma styrkehälsningar!