Hej!
Du berättar att du varit med om svåra saker i barndomen som du inte vill prata om. Det är jobbigt och svårt att prata om sådant, det tycker alla som har varit med om jobbiga saker i barndomen. Men det är nödvändigt. Man brukar säga att det går inte att springa ifrån verkligheten, för den kommer i fatt en i framtiden. Hur mycket du än förtränger saker, så kan man inte komma ifrån att man tagit skada av det i både beteende, känslor, tankar och annat som påverkar ens vuxna liv.
Fundera på, vad skulle hända om du började berätta? Hur skulle du tänka, känna? Vad skulle krävas för dig för att det ska kännas så bra som möjligt? En del tycker det är lättare att skriva en novell om en fiktiv person som egentligen handlar om den själv om man läser mellan raderna, en del tycker att det ät lättare om man först hör någon annan (tex föreläsare) berätta om sin barndom för att få en referens och något gemensamt med någon annan, en del tycker det är lättare att chatta med BRIS. Allt ska utgå ifrån egen fri vilja, det ska alltså kännas bra för dig att berätta om detta. Så fundera på vilket sätt som skulle vara lättare för dig.
Varför tror du att du förnekar att du varit med om det? Är det för att du skäms? Är det för att du känner att det är ditt fel? Tänk på att du var barn, man kan inte lägga skuld på ett barn. Det är alltid vuxnas ansvar att se till så barn får en trygg och bra uppväxt.
Fundera även över om det skulle vara skillnad på olika kuratorer/psykologer att berätta detta för. Kanske det är värt att testa olika kuratorer för att det ska kännas bättre? Mycket handlar om förtroende, förståelse, empati och att man lyssnar på ett bra sett.
Jag föreslår att du går in på min hemsida, där får du mer kunskap och information om trauman i barndomen och hur mycket det påverkar i vuxen ålder.
Visningar : 807