Okänd
Tjej ,14 år
Jag har skadat mig själv i kanske ett år nu och vet inte hur jag ska sluta… Jag skär mig inte mycket men jag tuggar sönder insidan av min mun. Blodsmaken lugnar mig. Jag har försökt distrahera mig själv genom att tex läsa böcker och det funkar ett tag men jag tuggar ändå omedvetet. Det känns som om jag alltid behöver tugga på något men jag mår illa av att bara se mat. Det brukar funka med tuggummi ett tag men jag får inte tugga det hemma under veckan. Jag har inte vågat säga till någon eftersom det känns som om de bara kommer tro att det är för att få uppmärksamhet. Sen skolan började har jag funderat på att ta självmord. Jag kommer ofta på mig själv med att fundera på vilket sätt som skulle vara det bästa sättet. Finns det något jag kan göra som gör att jag inte behöver säga till någon eller så många? Jag vill gärna inte göra mina föräldrar besvikna och jag tror de kommer bli det om jag säger till dem.
SVAR
Hej!
Du berättar om hur du skadar dig själv och berättar även att du har självmordstankar som gått så långt som att fundera på metoder. Tack för att du hör av dig till mig och meddelar detta. Det är ett steg i rätt riktning.
Att du gått och burit på detta själv i 1 år förstår jag känns tufft att börja ta upp det nu. Men det är nödvändigt att prata om det för att ens ha möjligheten till att förändra situationen. Det allvarligaste i ditt meddelande är att du har självmordstankar och så pass djupa också. Det kan du absolut inte bära på själv. Jag förstår att du är orolig över dina föräldrars reaktion och syn på det hela. Men jag är övertygad om att de hellre vill veta hur du mår och känner, så de i alla fall känner att de kan ha chansen att stödja dig, än att inte få veta något alls. Maktlöshet som föräldrar kan känna när de inte får veta saker är betydligt svårare/jobbigare, än att få veta hur situationen är. Men jag förstår din känsla om detta.
Du är bara 14 år och har hela livet framför dig till att få ett värdefullt och bra liv. Du ska inte behöva må såhär dåligt och du är heller inte ensam om att känna såhär. Finns det någon vuxen på skolan som du känner förtroende för? Har din skola en kurator? Det blir väldigt svårt för mig att stödja dig med såhär lite information om din situation och när det dessutom sker anonymt. Jag behöver veta mer hur du har det i skolan, för du berättar att självmordstankarna uppstod när skolan började.
Du ska inte skämmas eller känna skuld över att du känner och tänker såhär. Det är viktigt att ta detta på allvar och utefter ditt meddelande så tolkar jag det som att du känner att du inte orkar ha det såhär mer.
Det du bör göra är att försöka hitta någon vuxen att tala med som du känner tillit till. Det kan vara en fritidsledare, en lärare, en städare eller vem som helst. Det värsta/sämsta du kan göra är att fortsätta hålla detta inom dig, för då kommer känslorna och problemen växa ännu mer. Om du inte vågar ta detta öga mot öga med en vuxen, så skriv ett mail eller brev till personen. En del tycker det är lättare att skriva än att prata om sina känslor och tankar.
Om du har en kurator på skolan så tycker jag du ska fundera på att gå dit. Men jag förstår att det kan ta emot att göra det. Det går även via internet att chatta med olika stödorganisationer för att få ut sina känslor och tankar.
Kring självmordstankarna finns dessa:
Mind
Kring självskadebeteende finns dessa:
Jag blir väldigt orolig kring dina självmordstankar och vill mer än gärna att du hör av dig till mig igen, för att kunna få veta hur du tar emot detta meddelande och framförallt för att kunna stödja dig ännu bättre. Vad bra att du redan försökt distrahera dig med läsning kring självskadetankarna! Det finns en bra lista på saker man kan göra för att försöka distrahera sina självskadetankar. Listan finner du här.
Hur har du det kring fritidsaktiviteter? Att ha ett intresse/hobby/sport att ägna sig åt brukar få en hel del på bättre tankar. Det sämsta man kan göra är att sitta ensam på sitt rum i alla tankar, för då blir det bara en ond cirkel som förvärrar situationen. Hur har du det kring vänner och kontakter?
Det finns hjälp/stöd att få, du ska inte behöva känna skuld och skam för detta och du är inte ensam om att känna såhär. Jag vill gärna att du hör av dig igen. KRAM KRAM
Visningar : 1193
