Hej! Jag jag är rätt säker på att jag har någon form av ätstörning. För 1 år sedan var jag väldigt deppig och kunde knappt äta eller komma på någonting som jag gillade att göra. (Jag sover fortfarande knappt). Jag är rädd för att depressionen börjar komma tillbaka då jag alltid är orolig och jag får skuldkänslor tills jag får ont i magen fast än att jag inte gjort någonting. . . Vad det gäller ätstörningar så var jag då underviktig, vägde ungefär 48 kg (15 år) och nu när jag är 16 och börjat äta mycket mer väger jag 60 kg men jag mår dåligt över att jag inte ser lika smal ut och att jag inte vågar äta det jag vill för att jag oroar mig för att någon ska påpeka att jag äter för lite eller fel mat. :( Skulle jag vara gladare om jag hade bättre självkänsla?? …Jag vill inte fortsätta öka i vikt mer, men jag kan bara inte bli underviktig igen!! Å andra sidan tänker jag ofta på att dö eller vad bästa sättet att ta livet av sig är… Och då tänker jag att det borde vara svält eftersom då får jag längst tid att säga hejdå till de jag älskar. Men jag skulle nog aldrig faktiskt ta livet av mig. Jag är mest bara förvirrad av dessa negativa känslor och panikångesten. Mina föräldrar tror mig inte när jag berättar hur jag det är och hur jag mår. De ignorerar mig oftast när jag försöker prata med dem eller säger att mina känslor inte är påriktigt. Det finns ingen jag kan vända mig till, vad ska jag göra? Jag vill inte må såhär

---

SVAR

Hej fina du och tack för din fråga!

Jag tycker att du är modig som skriver till oss, och jag ska försöka svara så bra som möjligt. 

Du är inte ensam om att ha den här typen av tankar och må dåligt. Tyvärr är vi ofta ganska hårda mot oss själva, och idag finns det många ideal som är svåra att leva upp till, både när det handlar om utseende och om prestation. 

Att ständigt gå runt och känna sig ledsen, orolig och ha skuldkänslor sliter mycket och blir lätt en ond cirkel. Att dessutom känna sig missnöjd med sin kropp gör det ännu mer jobbigt. 

När man mår så dåligt som du gör behöver man oftast hjälp av någon vuxen. Du har gjort helt rätt som försökt prata med dina föräldrar och jag blir väldigt ledsen när jag läser att de inte tar dig på allvar. Du har all rätt i världen att bli lyssnad på och stöttad. Om dina föräldrar inte kan vara det stödet för dig, så finns det några andra alternativ. Du har redan vågat skriva hit till oss på ungdomar.se, och det är ett bra första steg. Det finns flera bra organisationer dit du kan vända dig för anonyma stödsamtal på nätet eller i telefon:

www.bris.se

Föreningen Tilia som vänder sig till unga med någon form av psykisk ohälsa - foreningentilia.se

Föreningen Mind - www.mind.se 

Tjejzonen - www.tjejzonen.se

Du kan också hitta mer information på www.umo.se eller vända dig till en tjejjour på nätet. 

Nästa steg kan vara att prata med en vuxen du litar på, en lärare, mentor eller någon i skolhälsovården. Det kan också vara en kompis förälder. 

Du får gärna skriva till mig igen om du undrar något mer. 

Ta hand om dig - du är viktig!