Har en fråga till dig. Vad kan jag göra när jag inte har något minne av min barndom? Jag är 23 idag. Jag kommer inte ihåg något av mina första 15 år. Tror att det kan ha att göra med att jag förlorade min mamma när jag var 11. Har du något råd till mig, vad jag kan göra eller var jag kan vända mig för att få hjälp? Tack på förhand!!

---

SVAR

Din idé är förmodligen riktig, och sannolikt finns det en massa omständigheter kring ditt sätt att hantera din mammas död. Och då pratar jag om sådant som försvunnit från ditt medvetande och bidrar till att du inte minns någonting. Men det behöver inte bara vara sånt som rör din mamma. I stort sett finns det två vägar du kan gå med det här. Antingen låter du det vara och lever vidare som du gjort fram till nu, eller också försöker du med att gå i samtalsbehandling (terapi). Att låta det vara som jag nämnde först innebär att du satsar på en spontan läkning av det som trasslat till sig för dig. För det är inte alltid nödvändigt att gå i behandling för sånt här, speciellt om man inte lider så mycket av det i sitt vardagliga liv. Något som exempelvis skulle kunna bidra till att sånt som du glömt (psykiskt trängt undan utan att själv medvetet styra) kommer tillbaka lite allteftersom är ifall du själv skulle få barn. Då kommer liksom en naturlig påminnelse eftersom du då själv är föräldern osv. Men det finns en massa andra situationer som också skulle kunna sätta fart på minnena av de första femton åren av ditt liv. Nu vet jag ju inte hur det ligger till med den saken, men har det här blivit ett riktigt problem för dig som inte lämnar dig ifred utan plågar dig i olika situationer genom att t ex tränga sig på i dina tankar när du egentligen inte funderar eller pratar om det, eller att du har svårigheter i relationer, eller något annat som skulle kunna tyda på att du lider av det där som hände i din barndom, brukar inte en spontan läkning enligt min erfarenhet funka lika bra. Så det handlar om att du ska känna och tänka efter hur du har det med dina försvunna femton år…
Blir det sedan så att du anser dig behöva gå i samtalsbehandling är det framför allt tre saker jag skulle vilja säga. Det är kämpigt att genomgå en samtalsbehandling med ett problem som ditt och det tar tid (oftast från några månader till några år) och du kommer säkert att få vänta en tid innan du får din första (kan också skilja från någon vecka upp till många månader) samtalstid.
Eftersom du är tjugotre år råder jag dig att du vänder dig till öppenvårdspsykiatrin för vuxna i det område, kommun, stad du bor. Kika i de blå sidorna i telefonkatalogen så hittar du rätt. Ett annat sätt som brukar funka är att man ringer till landstingets växel och frågar efter öppenvårdspsykiatrin. Dom har nästan alltid speciella telefontider som man får passa. När du kommit fram berättar du kort om ditt problem och säger att du vill ha hjälp. En annan lite omständigare väg är att gå till en distriktsläkare på vårdcentralen och berätta samma sak så får han eller hon hjälpa dig till öppenvårdspsykiatrin med en remiss som läkaren skriver, eller företagsläkaren om du har ett jobb. Ibland kan man från öppenvårdspsykiatrins sida vilja att man först ska ha gått till en läkare och fått remiss. Men det kommer dom i sådant fall att tala om för dig.
Hoppas du inte blir avskräckt av allt det här jag skriver om läkare och remisser! Som jag ofta brukar säga finns läkare, psykologer och all annan vårdpersonal till för att hjälpa människor som råkat ut för olika problem och i ditt fall handlar det inte om en bruten arm, utan kanske en ledbruten barndom, om du förstår vad jag menar…
Avslutningsvis skulle jag också vilja säga att jag under mitt yrkesliv träffat människor med väldigt få minnen från sin barndom, där det både behövts lång behandling eller ingen alls, just för det dåliga minnet.