Jag har slitit jättehårt för att få de betyg jag har, 332,5 i merit, och jag är så stolt över mig själv, men mina föräldrar bryr sig typ inte. De sa typ ”bra jobbat gumman” och sen började de prata om vad vi skulle äta till middag. De bryr sig om mig väldigt mycket, det är inte så, men sen idag så ville de att jag skulle ut och shoppa med min släkt, och jag sa att jag inte orkade, (jag har precis fått jullov och är helt utbränd), och då blev de irriterade och sa att jag är bortskämd och egoistisk som inte ens kan gå ut med min släkt för att göra dem glada. Jag vill inte berätta för dem hur jag känner mig, för har gjort det tidigare när jag tyckte skolan var lite jobbig. Jag ville bara dela med mig av mina känslor till dem, men de började behandla mig som om jag var helt deprimerad eller nåt, kontaktade skolan fast jag sa att de absolut inte skulle göra det (jag gick till skolan varje dag, presterade bra, har vänner), och allt blev tusen gånger värre. Jag har inga syskon att prata med heller, och vet inte hur jag borde göra, orkar inte med att de hale tiden måste vara så. Nästan allt jag gör gör jag för dem, och när jag väl gör något för mig själv blir de irriterade, och de uppmärksammar aldrig mina framgångar utom på ett sätt som mest av allt känns lite förnedrande (de menar det inte så, men, men..) Inser att de låter som hemska personer men det är de verkligen inte, de älskar mig jättemycket och jag älskar dem med, det är bara att ibland känns det lite jobbigt med dem fast det gör det säkert för alla. Vad borde jag göra? Jag orkar inte fortsätta låta dem behandla mig så, men är rädd att det återigen blir värre om jag säger något?

---

SVAR

Hej. Nu börjar vårterminen gå mot sitt slut och nya betyg stundar. Hur känns det inför det? Har du vågat prata med dina föräldrar om den press du känner eller är du fortfarande rädd för att såra dem eller att de ska missförstå dig? Jag vet att du skriver att du inte vet om du vågar eller vill prata med dem och det väljer du förstås själv, men förvånansvärt ofta går det bättre än den oro man känt innan. 

Det bästa är om det går att hitta ett tillfälle när allt är lugnt och du kan be dem att lyssna på det du har att säga utan att de får avbryta, att de får vänta med att prata tills du är helt klar. Då får du en möjlighet att berätta det du känner och tänker utan att de ska missförstå eller känna sig anklagade. För även om de vill ditt bästa så kanske det inte alltid är det som du tycker är det bästa för dig och då kanske ni kan hitta ett sätt att prata om det utan att du eller de tänker och känner att du är otacksam. 

Konflikter handlar ofta om missförstånd och att vi har svårt att leva oss in i andras tankar och känslor och ibland kan föräldrar tro att de vet vad ders barn känner just för att de är deras barn. Och kanske du kan be dem att ge dig beröm, att det skulle göra dig glad och att du kanske orkade mer, inte blev så trött. För känslor tar nästan lika mycket energi som hårt skolarbete och fysisk aktivitet, inte minst känslor av förvirring och frustration. 

Du får gärna svara hur det är nu och om du har vågat prata med dem och annars önskar jag dig lycka till. 
Allt gott, Maria