Hej Jag fick diagnoserna depression och ångest för lite över två år sen, nu pratar jag med en kurator på ungdomsmottagningen varje vecka och det går helt okej, har gjort det i ungefär 4 månader nu. Tar antidepressiva och har gjort det i 2-3 månader och fastän att de verkade funka först så har jag nu gått tillbaka till så jag mådde innan. Alltså skit dåligt. Jag har har ett självskadebeteende som jag försöker sluta med, då jag skärt mig på armarna samt benen och det går okej. Min kurator tror att jag inte skadat mig på nåt sätt sen i November ungefär, men det är såklart inte sant. Jag har möte igen om några dagar och vet inte om jag ska be om att bli inlagd eller inte. Jag har velat bli inlagd sen iallafall ett år tillbaka men har aldrig sagt något till någon, men nu känns det som att jag har sjunkit såpass djupt att jag inte kan ta mig upp igen med hjälp från endast familj och samtal. Jag älskar min familj och de gör allt de kan för att hjälpa mig men jag mår bara sämre och sämre för varje dag som går. Jag har inte gått i skolan mer än sammanlagt några veckor på ett och ett halvt år, är sjukskriven just nu. Sitter bara på mitt rum på sängen och kollar på youtube varje dag, lämnar jag rummet så blir det jobbigt att andas och i värsta fall så får jag en ångestattack. Jag behöver hjälp och vill verkligen bli inlagd, men det känns som att de inte kommer ta mig seriöst eller, eftersom att jag inte berättat allt för dem, så kommer de tro att jag hittar på allt för att jag vill ha uppmärksamhet. Tack.

---

SVAR

Hej och förlåt att mitt svar kommer efter att du skulle ha ditt besök hos din kurator. Hur har det gått, vågade du berätta om hur det egentligen är med dig och att du skurit dig? Om du gjort det så hoppas jag att du fått den hjälp du behöver och att du blev trodd på. För även om många inom sjukvården är försiktiga med att lägga in ungdomar och det ibland är ont om plats, så är det viktigt och din rättighet att få den hjälp du behöver. Då är det förstås viktigt att du är ärlig och verkligen vågar berätta hur det är för dig, annars är det svårt för dem att ge dig rätt hjälp. 

Du skriver att de (din kurator, skolan eller din familj?) tror att du hittar på allt för att få uppmärksamhet och jag undrar varför de tror det? Finns det någon anledning för dem att misstro dig eller är det deras egen oro som är anledningen? Som förälder eller vuxen kring ett barn eller ungdom kan det ibland vara skönt att tänka att ungdomen överdriver för att det är svårt att tro att det kan vara så illa. Men du beskriver stor trötthet, svårighet att komma ut eller företa dig någonting alls och att du är sjukskriven, så jag tänker att de nog egentligen borde förstå hur det är ställt med dig. Vad tänker du skulle bli bättre om du blev inlagd? Har du varit det förut och tyckte du att det hjälpte då? 

Om du känner att du inte litar på din kurator, läkare eller psykolog du träffar så har du rätt att be om någon annan. Du behöver inte säga det direkt till den du inte vill träffa igen. Du kan ringa eller prata med någon annan på det sjukhus eller mottagning du går till. 

Jag hoppas att ni ska hitta en väg för dig att bli starkare och må bättre så att du kan komma tillbaka till skolan eller annan form av aktivitet utanför hemmet. Det är viktigt att bryta destruktiva tillstånd, inte minst om de varat så länge som för dig men alla människor har rätt att må bra och det finns hjälp att få. För de allra flesta blir det bättre med tiden och psykisk skörhet i ungdomen betyder inte att man har det som vuxen, det kan tvärtom vara så att man blir starkare av erfarenhet av ångest och depression som ung. 

Varmt lycka till och hör gärna av dig och berätta hur det går för dig, Maria