Hej! Jag är orolig över min mentala status; Jag känner mig olik andra i min omgivning och känner mig mer bekväm i vuxnas närvaro än de i min egen. Detta påverkade mitt självförtoende drastiskt vilket jag inte tolerade, detta ledde till att jag testade mig hos Mensa. Resultatet jag fick tillbaka var generellt bra och gav mig svar på varför jag känner mig utanför. Men mitt problem är mestadels att jag inte har någon empati för människorna i min omgivning, detta ledde till att jag återigen testade mig men denna gång för psykopati; På det testet fick jag också generellt högt och det har oroat mig. Vad ska jag säga till folk i min omgivning om det? /Tack i förhand

---

SVAR

Hej!
Jag vill börja med att säga att det ofta är jobbigt att känna sig annorlunda och känna att andra inte tycker att man passar in. Ibland stämmer det att vi sticker ut mer än andra, att vi säger, klär oss eller gör annorlunda saker mot de flesta andra. Det är ju i sig inget som är fel med det och det tror jag väldigt få egentligen tycker, men ändå kan det leda till exkludering och att man känner sig och är utanför. Men lika ofta är det en känsla vi bär själva, nåt som andra aldrig skulle tro att vi kände eller tänkte. Är det någon som har påpekat att du är annorlunda? För även om det sägs positivt så kan det upplevas som jobbigt. För många är det jobbigare med dessa känslor under unga år medan det som vuxen kan bli en tillgång och nåt som gör en speciell på ett positivt sätt. Kanske är det därför du trivs bättre bland vuxna redan nu.

Sen undrar jag över testerna du gjort. Är det tillförlitliga tester eller en läkare som gjort t ex testen för psykopati? Om inte så skulle jag inte ta det på allvar för när vi gör självhjälps-tester kan man ibland uppleva att man har alla sjukdomar och störningar som finns. Alla vi människor bär på stråk och tendenser av det mesta som finns benämningar på. Det är bara när det blir dysfunktionellt - ett stort problem i vardagen för en själv eller andra i ens närhet och att man behöver professionellt stöd och hjälp - som det är en diagnos av något slag. Däremot låter det tråkigt att inte kunna känna empati för andra och det kan ha många orsaker. Det kan bero på egna erfarenheter, att själv ha blivit behandlad utan empati eller förstås i särskilda fall på en diagnos av något slag. Man brukar säga att empati är ett inlärt beteende så det går att få hjälp med. Har du någon du kan prata med om hur det är för dig och hur du skulle kunna lära dig att förstå dig själv och därmed andras känslor mer? Kanske på skolan om du går där, på ungdomsmottagningen - umo.se eller någon i din närhet som du litar på. 

Hoppas att svaren var till hjälp och att de kanske lugnat din oro lite. 

Allt gott, Maria