SVAR
Som vän eller anhörig kan man hjälpa till med en del saker men sedan måste personen själv få professionell hjälp. Jag brukar dela upp det i två bitar. Den anhörige, eller nära vänner kan hjälpa till genom att stötta i vardagen. Det betyder att man kanske ibland kan gå något ärende, hjälpa till och lyssna en liten stund när personen vill prata, eller bara ringa och höra hur det är för att visa att det finns folk som bryr sig, osv. Det var några exempel på vad jag menar med att stötta i vardagen. Det betyder att man inte behöver/skall komma med en massa råd och försöka putta personen för mycket i någon riktning. Det är så väldigt lätt att vänner eller anhöriga i sin iver att hjälpa till nästan tar över ansvaret för dom problem som personen har och då blir man till slut själv helt utpumpad och är inte till någon hjälp överhuvudtaget. Man kan alltså vara medmänniska men inte problemlösaren.
En annan sak man kan göra som vän eller anhörig är att man kan försöka motivera personen ifråga att söka professionell hjälp. Det kan ofta vara jobbigt för den som mår dåligt att leta sig runt i hela vårdapparaten. Ibland är det ju så att man inte får rätt hjälp på första stället och därför kanske måste söka en ny läkare, eller söka hjälp från andra yrkeskategorier. Detta kan ofta vara jobbigt och då kan man som vän eller anhörig hjälpa till. Tex kan man ta reda på vart man kan vända sig och leta fram telefonnumret. Ibland kan den som mår dåligt inte vilja ha hjälp och då kan vänner och anhöriga med jämna mellanrum försöka övertyga personen om att han/hon borde söka hjälp. Det är oftast bättre att ta upp det lite då och då, än att tjata hela tiden.
Det här är sammantaget vad jag tycker man skall göra som vän eller anhörig. När det gäller att behandla själva sjukdomen så skall man överlåta det till dom som jobbar med det. I vissa fall har det funkat att vänner hjälpt någon ur en jobbigt situation, men det krävs oftast lite speciella omständigheter. Dels beror det på hur allvarligt sjuk kompisen är, och sedan beror det på vilken kunskap som den som skall hjälpa till har. Det krävs en hel del och det är inget jag skulle rekommendera någon att ge sig in i om man inte vet att man kan tillräckligt för att ro det hela i land.
I ditt fall tycker jag att du skall försöka förmå din vän att vända sig till öppenvårdspsykiatrin. Försök få honom att skaffa en samtalskontakt så att dom inom psykiatrin kan göra en bedömning av problemet. Kanske är det så att din vän behöver en mer långvarig samtalskontakt för att klara sig utan mediciner i framtiden. I övrigt så gäller alltså regeln att du inte skall göra mer än du känner att du orkar med. Det är liksom ingen vits att du börjar må dåligt du också, för då är du inte till någon hjälp varken för dig själv, eller för din vän.