Okänd
Annat
Spiralen har börjat luta neråt igen, och just nu är hastigheten väldigt hög. Jag rusar ner och mår sämre för varje dag. Är benägen att ta självmord. Det är väl det enda rätta, jag ska väl inte få leva? Mamma måste väl önska att hon aldrig fick mig. Hon fick så många perfekta barn innan mig, och sen kom jag och förstörde allt. Anorexia och tankar som plågar. Nu är det precis som om jag inte går något bra längre, som om allt är fel när det gäller mig. Pappa sa till och med en gång "du ställer bara till med problem". Det tog mig hårt. Allt jag har hört är klagomål, aldrig har jag fått höra "jag älskar dig". Varför tar det emot att säga detta till mig? Vill verkligen inte leva mer. Jag har inga som helst förhoppningar eler förväntningar på livet längre. Jag vill inte ha någon kille, det skulle bara betyda närhet – vilket jag fruktar. Jag vill inte ha några barn, de ska inte behöva ha en sådan mamma som jag. Jag vill inte bli gammal, i mina ögon ser jag det som ett misslyckande. Att man blev gammal, och har levt sitt liv men nu väntar man bara på döden. Jag hoppas på det värsta varje dag och längtar till döden. Men samtidigt kanske jag vill få ett slut på allt detta, kunna leva normlat igen eftersom jag skriver hit. Jag vill bli upptäckt och få hjälp. Men det känns så onödigt, att jag ska få hjälp när andra som har det värre än jag behöver det mer. Men snart kanske jag är värd det, när mina ben sticker ut mer och ärren på min kropp blir allt grövre…
SVAR
Du har helt fel i att du skulle vara värd hjälp först när dina ben sticker ut mer och när dina ärr blivit grövre. Du, liksom alla barn och ungdomar som inte mår bra förtjänar allihop hjälp och kärlek. Det finns inte ett barn, och inte en ung människa (och inte någon vuxen heller för den delen) som jag mött, som inte förtjänar kärlek och hjälp. Nu är det så att tyvärr alltför många barn och unga människor får växa upp utan att få höra att dom är älskade eftersom många föräldrar faktiskt är dåliga på att både ge kärlek och uttrycka kärlek. Men detta är en brist hos föräldrarna och skall inte förväxlas med frågan ifall man är värd att älskas eller inte. För om du tänker efter så tror jag att även du skulle svara ja på frågan om alla barn som föds till världen förtjänar att älskas. Ingen människa som är vid sina sinnes fulla bruk tycker att barnen gjort något fel som föds till jorden, utan istället är barnet den oskyldige parten som förtjänar både skydd, mat och kärlek. Och om detta gäller alla barn i världen varför skulle det inte gälla dig.
Så, även om jag vet att det är svårt i din situation att se sitt eget värde, så tänk på att dina föräldrars oförmåga att ge och uttrycka kärlek inte har något med dig att göra. Du är värld att älskas även om dina föräldrar eventuellt inte har den förmågan i den grad man skulle önska.
När jag nu sagt det, så skulle jag också vilja säga till dig att den hopplöshet du uttrycker inför ditt framtida liv är väldigt vanlig hos unga människor som inte känner sig älskade och värdefulla. För utan bekräftelse och kärlek så förbleknar det mesta. Jag vet inte varför kärlek har en så central roll, men det är bevisat gång på gång att så är det. Jag tittade på nyheterna igår och såg en intervju med en journalist och författare som i sina böcker gjort beskrivningar av människor som gjort hemska saker. Alltifrån Hitlers hantlangare, till unga människor som mördat barn har hon porträtterat. Och hon sade något som var väldigt klokt och det var "att det är livsfarligt att växa upp utan kärlek". För efter alla sina möten med dessa monster i allmänhetens ögon, hade hon dragit slutsatsen att deras gemensamma nämnare var just en kärlekslös barndom. Och detta stämmer väl med mina erfarenheter. Nu har jag inte jobbat så hemskt mycket med just personer som begått så grova brottsliga handlingar, men även hos personer som mår dåligt, lider av depressioner, anorexia, bulimi, misshandlar sig själva, eller har andra mer eller mindre allvarliga symptom på sitt illamående så finns denna gemensamma nämnare. Det behöver inte vara så att man växt upp helt utan kärlek, men jag tror inte jag haft någon patient som tyckt att dom har fått tillräckligt med kärlek och stöd. Ofta har man också sagt som du att ingen någonsin har sagt "jag älskar dig". Så även i dom fall där föräldrarna verkligen älskar sina barn, så kan det göra stor skada om föräldrarna aldrig säger detta till barnen.
Allt detta säger jag inte för att du skall tro att du skall bli något monster eller något annat, men det här med att få kärlek är något centralt för alla människor för att vi skall hålla oss friska och må bra, och ingen förtjänar att vara utan.
Nu är det inte heller så att det är helt kört om man har föräldrar som inte kan ge en det man behöver, man kan kompensera detta genom att få det från andra människor. Så mitt råd till dig är kanske i första hand att du inte ger upp helt med dina föräldrar utan att du kanske tar mod till dig och berättar om hur du mår. Ofta är det som jag sa så att föräldrar känner kärlek, men att dom har svårt att uttrycka det. Men om dina föräldrar skulle förstå vad det betyder för dig så kanske dom skulle kunna bättra sig i detta avseendet.
Om detta inte är någon framkomlig väg, så tycker jag att du skulle gå till närmaste Ungdomsmottagning och få en samtalskontakt. Detta tror jag skulle vara till stor hjälp för dig när det gäller att hitta en mening och kunna leva ett bra liv framöver.
Visningar : 247
