Asso jag känner mig så olycklig, jag trivs inte alls på stället jag bor, har bott här skitlänge och allt, men det är något som fattas. Jag känner att jag vill vara omringad av min släkt och speciellt en av mina kusiner. Vi står varandra skit nära, och kan prata om allt, men vi bor ganska långt ifrån varandra. Har försökt få mina föräldrar att flytta dit, men de säger bara att de har sina jobb här och att det inte går!! Jag har många kompisar här, och vissa har jag känt sen jag va liten, och jag älskade dem så mycket…….men saker har förändrats. Förr va vi som syskon, nu är alla falska mot varandra och snackar skit, vi retar varandra och är osjyssta, även om vi bara skojar så vet jag att det gör ont!! Nu kan vi inte ens berätta saker för varandra, eller jag känner att det är svårt att dela mina tankar me dem!! Och jag vill så gärna ha min kusin nära mig, hon kan jag alltid prata med!! Jag tror att jag och mina kompisar glider ifrån varandra, va ska vi göra?? Jag älskar dem forfarande, men jag tycker inte att vi beter oss som kompisar mot varandra. Har pratat med dem om det, och i början funkar det bra men sen går allt tillbaka till det vanliga igen!! Jag vet inte vad jag ska göra?? Asso känner att hela mitt liv är meningslöst, men jag skulle aldrig ta livet av mig, vill bara hoppa över några år och bli äldre, känner att jag inte alls gillar den här åldern!! SAnälla hjälp mig vad ska jag gö??

---

SVAR

Nu vet jag inte exakt vilken ålder du är i men jag kan i alla fall utgå ifrån att du inte är tillräckligt gammal för att flytta hemifrån själv, och samtidigt är du inte barn heller. Förmodligen befiner du dig mitt i tonåren någonstans för då brukar det hända saker i kompisgänget precis som du beskriver det. Jag har träffat många unga människor som beskrivit samma sak som du nämligen att kompisgänget förändras när man blir lite äldre. Enligt min erfarenhet har det mycket att göra med det faktum att alla går in i puberteten och just mellan 13-19 år ungefär så är dom flesta sysselsatta med att försöka finna sin egen vuxenidentitet. Och förutom att puberteten handlar mycket om att kroppen och sexualiteten utvecklas så handlar den också mycket om att liksom värdera sig själv gentemot andra för att finna sin plats i förhållande till andra, vilket nästan bli som en tävling för många. Att ta reda på vem man själv är i förhållande till andra kan tex innebära att ta reda på:
Är jag en smart person?
Är jag en rolig person?
Är jag populär hos kompisar och tänkbara partners?
Är jag en som syns mycket?

Ja, det finns många fler frågor att ta reda på, men jag tror att du fattat poängen. För när man skall ta reda på dom här sakerna och försöka bli någon inför sig själv och andra så, är det lätt hänt att man trycker ner sina kompisar för att själv framstå som att man är den där smarta, roliga och populära som alla vill vara. Det behöver inte gå så långt som till mobbning, men det blir ändå som en liten tävling där man kan säga saker till andra som gör ont för att själv klättra lite i rangordningen. Men samtidigt vill ju ingen förlora alla sina gamla kompisar och stå där helt ensam, så därför sker ofta den här tävlingen på ett skämtsamt sätt. På det viset kan man både testa sig själv och kanske bli någon som man vill vara, och samtidigt behålla sina kompisar. Jag tycker du beskriver detta väldigt väl när du säger att ni snackar skit om varandra, är falska och osjyssta, men att det sker som om det vore på skoj. Men du ska veta att det här är väldigt vanligt att det händer i kompisgäng som går mot vuxenlivet, och du har alldeles rätt i att det gör ont, även om det sker på skoj. Detta innebär precis som du också märkt att man inte längre kan vara riktigt förtroliga med varandra, eftersom alla förtroende kan utnyttjas i den här lilla tävlingen som pågår. Men jag tror faktiskt inte att du är den enda som lider av detta, och inte heller att du är den enda som saknar det här att kunna snacka med varandra. Tydligen så har kompisarna hängt på dig när du tagit upp det, men sedan gått tillbaks till tävlingen igen. Jag vet att detta kan vara jättesvårt att få ett slut på, men det man kan göra är det som du redan gjort, nämligen att ta upp det gång på gång. Nöj dig inte med ett försök när du nu är så modig att du vågar ta upp och prata om sådana här saker, utan ta upp det fler gånger. Det är nog många av dina kompisar som behöver en påminnelse och lite hjälp för att kunna bete sig annorlunda.
Att du saknar din kusin så mycket blir ju självklart inte bättre av att det är som det är i ditt kompisgäng. Tyvärr så är det ju så att det oftast är föräldrarnas jobb som styr vart man bor, och det är inte helt enkelt att få nya jobb någon annanstans. Så du lär nog få finna dig i att bo kvar där du är, om dina föräldrar inte bestämmer sig för att flytta och lyckas ordna jobb. Men det är ju inget som hindrar att du försöker ha mer kontakt med din kusin via både telefon, brev och mail. Sedan får du se fram emot den dagen då du själv är tillräckligt gammal för att kunna bo och jobba vart du vill, så detta är ju inget som varar för evigt, vilket du också verkar veta. Men som sagt, kämpa på med dina kompisar och ge inte upp dina försök att påverka hur ni beter er mot varandra. Jag tycker det är jättestarkt av dig och tror att du kan få några som faktiskt hänger på om du är lite envis.