Okänd
Tjej
Jag har varit deprimerad ganska länge nu. Käkar antidepp medicin och har pratat med en psykolog….. Jag hatar att behöva leva i det här helvetet. Jag vet inte om jag någonsin kommer att ta mig ur den här depressionen…inte med livet i behåll iaf. Det är så många som försöker att hjälpa och stötta mig. Dom vill att jag ska må bättre. Men jag vet inte om jag vill må bättre. Jag tror inte att jag skulle våga släppa min depression. Varför vill jag hellre må dåligt än bra??? Är jag sjuk på nåt vis (förutom depressionen)????
SVAR
Nej, du är inte sjuk på något vis som är rädd för att släppa din depression, och när du känner att du hellre vill må dåligt än bra. Det är en helt normal reaktion och har att göra med vad jag brukar kalla vanans makt. Det betyder att om man levt ganska länge på ett visst sätt, så är det liksom det sättet att leva som man känner till och är van vid. Och det man är van vid och känner till, känns tryggt och säkert oavsett om det vi är vana vid är bra eller dåligt för oss. Att bryta med sitt vanliga liv, oavsett om man är deprimerad, lever med en man som misshandlar en, eller om man svälter sig själv, osv är en skräck i sig, eftersom man då lämnar det man är bekant med och kastar sig ut i det okända där man inte vet hur det kommer att kännas, eller hur man skall bete sig. Det är likadant åt andra hållet när man är lycklig och tycker allt är perfekt, och sedan händer något som gör att livet förändras. Man kanske blir lämnad av sin partner, man blir arbetslös, man råkar ut för en olycka, osv. Det svåra i sådana situationer är oftast att livet förändras till något man inte är van vid, och där man inte vet vad man skall känna, eller hur man skall göra, varför det hela upplevs som en kris, vilket det faktiskt också är. Men att gå från att må dåligt till att må bra, kan faktiskt vara en lika stor kris som jag beskrev innan, eftersom det inte handlar om ifall vårt liv är bra eller dåligt, utan istället om hur vi är VANA vid att leva. Och människan är så fantastisk, eller konstig om man nu vill se det så, att hon till och med kan vänja sig vid att må dåligt, och därför kan känna rädsla och osäkerhet inför att må bra. Man vet ju helt enkelt inte hur man gör!
Sedan kan det förvisso finnas många andra saker som också spelar in när det gäller att gå från att må dåligt till att må bra. Det kan finnas känslor av att man inte är värd att må bra och få ett bra liv osv, vilket gör att man förnekar sig själv alla möjligheter till lycka. Det kan finnas andra förklaringar också, men just det här att ändra sitt vanliga liv, oavsett om det livet är smärtsamt eller fyllt med lycka har varit svårt för samtliga som jag mött i mitt arbete. Och som sagt, det här med att vi känner oss trygga med det som vi är vana vid finns ju i alla avseenden. Från att vi gärna sätter oss på samma stol i köket och blir upprörda om någon tagit "vår" plats, till det som du beskriver i ditt brev där du pratar om en rädsla för att kasta dig ut i det okända och ge upp din depression och börja utforska hur livet utan depressionen skulle kunna te sig. Det är samma mänskliga mekanism och det är detta jag kallar för vanans makt, varför jag inte tycker att du är sjuk överhuvudtaget när du känner som du gör. Men, att det fungerar så här behöver inte betyda att det inte går att förändra sitt liv. Enligt min erfarenhet är det dock bra att vara medveten om att man kämpar mycket mot sina egna rädslor för det okända när man försöker förändra sitt liv. Och när man har förstått det, så måste man ta ett beslut ifall man TROTS rädslan skall våga försöka. Bestämmer man sig för det, betyder det att man under ganska lång tid får leva med att man känner sig vilsen och otrygg innan det nya har börjat kännas bekant och blivit till ens nya vana. Denna perioden är sannolikt en av dom kämpigaste när man försöker komma till rätta med sina problem. Och här kan man verkligen behöva stöd från människor runt omkring en, som kan bekräfta att man är på rätt väg, trots att man själv känner sig vilsen och rädd. Men skall man klara detta så gäller det som jag sade, att man själv tar beslutet och säger till sig själv att: "Trots att jag känner mig livrädd för att prova hur livet skulle kunna vara utan depressionen, så skall jag försöka att ta reda på det och skaffa mig ett liv som är bättre för mig, och som till slut kan bli min nya vana".
Sedan får man ta rädslan i handen och säga: "Kom nu, så tar vi ett kliv ut i det okända du och jag, så får vi se vem som ger sig först!"
Och med rätt stöd så kommer det inte vara du som måste ge vika....
Visningar : 449
