Den här typen av känslor som du går och bär på tycker jag att du skulle söka hjälp för att reda ut. Jag skulle inte vilja säga att man ser självmord, eller självmordstankar som en stor synd i vårt samhälle idag. Visst finns det olika grupperingar som kan tycka så, men främst är det min erfarenhet att man ser det som en stor tragedi, både för den som inte orkar leva längre och för dom anhöriga. Det är en stor tragedi av flera anledningar. Dels för att ingen skall behöva gå runt och känna att livet är så svårt att man inte vill leva längre, men också för att det oftast finns hjälp att få, varför många hade kunnat räddats och hittat ett bra liv. Men detta kan vara svårt att tro på när man känner som du, och den där hjälpen kan kännas långt borta. Men jag kan inte nog betona vikten av att inte gå ensam med sådana här känslor eftersom allting har en tendens att te sig både svartare och svårare när man funderar över sina problem på egen hand.
Du kan vända dig till antingen vuxenpsykiatrins öppenvårdsmottagning, privata psykologer (oftast ett dyrare alternativ), eller höra på din vårdcentral ifall dom har psykolog där. Jag är övertygad om att ifall du försöker ge dig själv en chans att få hjälp med att reda ut dina känslor och hopplöshet inför livet, så kan även du finna en väg tillbaka till ett liv utan längta efter den dagen då ditt liv är slut.