Okänd
Annat
Det finns absolut ingen mening med livet. Folk kan tro att de e här för att gud har bestämt det eller vad de än vill men det e bara skit snack. Vi är lika mycket värda som ett löv som ryckts ner från ett träd. Vi kom till av en "slump" för att existera en stund o fotplanta sig och sedan dö. Som vilken annan organism. Folk kanske säger: "Men livet är underbart, att få barn o finna livets kärlek" Jo, va lycklig en stund för att sedan invänta livets tragiska slut. Eller vara levande när en närmaste dör, kanske ens eget barn. Spelar ingen roll hur mycket bra saker man är med om när tillslut något hemskt händer som är 1000 ggr värre än det lyckliga som hänt en. Va spelar det för roll vad man har gjort på Jorden när man enda är död sedan, och inte kommer se något av detta. Vi är bara ett virus på en slumpartad planet som dessutom tar livet av den. Finns absolut ingen mening med livet, och detta kan ingen motsäga. Efter att jag skrivit detta ska jag lämna denna fördömda jord. Lycka till alla
SVAR
Om det finns någon mening med livet eller ej kan bara var och en bestämma, enligt min uppfattning. Det finns många, precis som du skriver, som tycker att meningen är att finna kärleken, tro på Gud, eller fortplanta sig, och det går faktiskt inte då att säga att ”Nej, dom har fel för livet är egentligen totalt meningslöst.”
Anledningen till att man inte kan säga det är att ifall livet nu är så meningslöst och det inte finns någon högre makt, eller stor plan för människan, utan vi bara är det där slumpartade viruset som du talar om, så är vi ju allesammans fria att finna det vi själva UPPLEVER som meningsfullt. Människan är nämligen enligt min erfarenhet så fantastiskt konstruerad att hon kan uppleva känslor som för henne blir lika med verkligheten, och därför SKAPA sin egen mening. Och denna upplevda mening med livet är helt privat och oberoende i dom flesta fall av vad du och jag och andra tycker och känner. Om man då säger att den människans känslor och upplevelse är fel, så är man ju faktiskt ganska övermodig, och dessutom ganska överlägsen. För ingen av oss har varken sinnen eller kunskap att förstå tex hur känslor uppstår, hur livet och naturen egentligen är konstruerad, eller hur döden funkar, och hur kan vi då säga att någon har fel. Dom kan ha precis lika rätt som du och jag kan ha rätt i våra upplevelser av vad som är verkligt och inte, ingen av oss kan säga säkert.
Vi lever i princip blinda och ser, och upplever bara en bråkdel av det som finns i livet. Ta djuren tex där det finns arter som både hör, ser, luktar osv helt andra saker som vi inte har en möjlighet att uppfatta med våra sinnen. En av dessa arter lever till och med nära oss, nämligen hunden. Skulle vi säga att det hunden upplever är fel bara för att vi inte kan se, höra eller känna det? Nej, det skulle vi aldrig säga, men vi är ganska snabba att säga till andra människor att deras upplevelser är felaktiga fastän vi aldrig helt kan sätta oss in i en annan människas tankar och känslor, se vad dom ser, eller höra vad dom hör. Vi tolkar nämligen sinnesintryck helt olika beroende på hur vi genetiskt är beskaffade, vilken kultur vi lever i, och vilka tidigare erfarenheter vi har. Vi vet inte ens ifall vi upplever typ färgen röd på samma sätt. För vem kan beskriva exakt hur vi ser en färg för någon annan. Vem vet om det är samma nyans vi ser, även om vi båda är överens om att färgen heter röd? Är vi inte ganska överlägsna då när vi så enkelt avfärdar vad andra människor upplever som verkligt och inte?
Nu tror inte jag att din avsikt var att trycka ner andra människor utan jag tror mer att ditt brev är ett uttryck för att DU inte har funnit någon mening med varför du lever, och att du känner oro, rädsla och kanske till och med hat inför att livet är så svårt att leva. För allt det där du säger om att vi alla skall dö någon gång, och att det kan hända en hemsk sak som under lång tid förmörkar allt som varit ljust stämmer ju. Och detta är ingen lätt kunskap att hantera. För hur skall man våga leva och tillåta sig att känna glädje när man vilken dag som helst kan dö själv, eller drabbas av svår sorg?
Jag har självklart inte alla svar på den frågan, men jag kan ändå säga att jag och många med mig som brottats med detta vi alla måste brottas med, upplever att det finns en enorm tjusning och lycka i dom stunder när man gör saker, eller befinner sig i en situation, eller är tillsammans med någon som gör att livet helt plötsligt känns fyllt av mening. Och jag vet faktiskt inte om det faktum att döden kommer där framme är en förutsättning för att man skall kunna känna den här glädjen över att man lever och uppleva det hela som meningsfullt. Hur skulle det funka tex om man visste att man skulle leva för evigt? Skulle man känna samma glädje då i dom stunder man känner att livet känns rätt, vad tror du?
När det sedan gäller döden så är det också min erfarenhet att känslorna inför att dö, förändras med åren. Det faktum att man skall dö kan kännas totalt meningslöst och skrämmande när man är ung, medan äldre personer som jag träffat som känt att dom lyckats SKAPA en mening i sitt liv, till och med kan se fram emot döden, nästan vara nyfikna på den, och därför tycka att det är helt okay att lämna jordelivet. Återigen handlar det om hur man själv upplever det hela och inte så mycket om hur det faktiskt är.
Jag tror inte att jag kan ge dig så mycket mer svar på ditt brev utan jag tror faktiskt att den gamla devisen att ”livet blir vad man gör det till” stämmer. Men sedan skall vi ju förvisso inte glömma att det också stämmer att ”vissa har mer tur än andra”, varför vi alla föds med olika förutsättningar och möjligheter att skapa mening i våra liv. Men jag är övertygad om att människan har möjligheten att skapa mening i sitt eget liv, men hon kan få kämpa olika mycket och länge.
Och istället för att då fokusera på att dom som funnit mening i sitt liv lever i en lögn, har fel, eller vad man nu gör, så kanske vi alla skulle vara hjälpta av att försöka lära oss mer av varandra om vad det är som gör att vissa människor känner en mening och andra inte. Jag hoppas därför att även du skall finna åtminstone så mycket hopp i det jag skriver till dig, att du vågar dig ut i världen och försöker se hur andra människor kan vara till hjälp för dig när det gäller att fylla ditt liv med mening. För rädda och stundtals pessimistiska är vi alla, men om vi låter detta hindra oss från att leva, så har vi glömt att det där viruset utvecklades till en tänkande och kännande varelse som faktiskt kan leva ett positivt liv utan att förstöra våra förutsättningar för att leva på jorden. Människan har faktiskt valet att göra gott varje dag, både för sig själv och för andra, och jag kan bara hoppas att du finner råd att börja göra gott för dig själv, för det är jag säker på att du är både kapabel till och värd.
Visningar : 417
