Jag vet inte var jag ska börja.. allt känns så hopplöst. Jag hatar mitt liv, jag hatar mig själv.. Jag hatar allt numera. Inte minst skolan. Jag går första året på gymnasiet, i hela mitt liv har jag hatat skolan över allt annat. Skolan knäcker mig totalt. I skolan kan jag inte kontrolera mig själv. Jag kan dansa på bord, ställa mig å skrika utan att själv fatta vad jag håller på med. Efteråt får jag en enorm ångest, det har hänt flera ggr att jag har slagit någon eller sagt något väldigt elakt. Jag har väldigt mycket koncentrationssvårigheter och det är verkligen kämpit för mig i skolan. Mina kompisar kallar mig för "Damp".De börjar lessna på mig nu.Jag tycker synd om mina kompisar,som jag fortfarande har kvar, som måste stå ut med mig.Snart går det för långt.Såhär kan det även bli på fritiden, dock bara om det är stökigt omkring mig. Jag vill bara veta vad som är felet på mig, för jag skäms oerhört mycket och tycker att det är pinsamt att visa mig bland folk. Jag vill verkligen att ni svarar på det här. Det är viktigt för mig.

---

SVAR

Jag kan inte utifrån ditt brev säga varför du känner och reagerar som du gör, men jag tycker att det som du berättar är skäl för att du borde få hjälp med att både ta reda på orsaken till dina svårigheter och vad du och skolan kan göra för att det skall bli lättare för dig att vara i skolan. Nu vet inte jag ifall du alltid har haft dom här problemen med koncentrationssvårigheter och att du tappar kontrollen, och jag vet inte heller ifall skolpsykologen har träffat dig och ifall ni gjort någon utredning tillsammans kring dina problem. Men om ni inte har gjort det så tycker jag det är dags nu. En utredning handlar om att med hjälp av tester och samtal ta reda på vad det är som gör att du har dessa koncentrationssvårigheter och varför du tappar kontrollen, så man kan ge dig rätt hjälp från skolans sida. Det kanske kan låta lite läskigt med test och annat men det är inte så farligt som det låter, utan det handlar om test där man tex ska svara på frågor, pussla ihop saker osv. Dom flesta brukar faktiskt tycka att det är ganska roligt. Nu vill jag också betona att det inte är frågan om att du är sjuk på något sätt, men det finns olika sätt att vara på, och jag tror att det är viktigt för dig att få en förklaring till just ditt beteende så du kanske kan ha lite mer förståelse för dina svårigheter och inte gå runt och hata dig själv för att du har dom här problemen.
I första hand tycker jag att du skall prata med dina föräldrar om dina problem och be dom hjälpa dig att komma till en skolpsykolog eller till barn-, och ungdomspsykiatrin och diskutera dina svårigheter i skolan. Om du inte vill gå till dina föräldrar kan du på egen hand ta kontakt med skolpsykologen, barn-, och ungdomspsykiatrin eller vända dig till närmaste Ungdomsmottagning så hjälper dom dig rätt. Dina problem som du beskriver är inte alls ovanliga, men det är viktigt att du får rätt stöd i skolan så att du har en chans att klara din skolgång. Men det är också viktigt för att du inte skall behöva tycka så illa om dig själv utan kunna umgås med kompisar osv utan att det går fel.