”Hej, jag ska ta livet av mej för jag vill inte vara en psykopat längre”, Ja, det är nog precis så du ska säga (inte för att du är psykopat utan för att du känner dig så) när du går till psykolog som är vad jag råder dig till. Många tror liksom du att man måste kunna berätta exakt och beskriva sina problem lugnt och sansat när man går och söker hjälp, men så är det inte. Som psykolog är man van att möta människor som beter sig och säger på helt olika sätt. Någon kan vara arg och förbannad mest hela tiden, emedan andra är jätterädda för att säga något överhuvudtaget för dom inte har ord till sina känslor. Men gemensamt för dom flesta som mår dåligt är att känslorna är ganska kaotiska och hoppar lite hit och dit utan att den som söker hjälp har riktigt kontroll. Många säger som du att dom hatar sig själva och att dom vill dö, och det räcker bra att säga så till att börja med. För en del av behandlingen är att få hjälp att både förstå och sätta ord på sina känslor och på så sätt kunna sortera i kaoset. Och detta får man alltså hjälp med av psykologen varför man inte behöver ”kunna” prata för att få hjälp. Meningen är ju att när man ihop med sin psykolog får lite mer struktur på sina känslor och börjar förstå dom så kan man tillsammans med psykologen också komma fram till hur man skall kunna hantera olika känslor och gå framåt i sitt liv för att kunna må bättre.
Så mitt råd till dig är alltså att du ringer till vuxenpsykiatrins öppenvårdsmottagning och beställer en tid hos psykolog, och det handlar inte om att du skall hamna på psyket, utan att gå dit är som att gå till vilken vårdcentral som helst (ibland ligger mottagningen även på vårdcentralen) och har ingenting att göra med någon avdelningsvård på sjukhus överhuvudtaget. Du ska veta att många unga människor känner precis som du, så du behöver inte oroa dig för att dom som jobbar med sådant här inte skall tro dig. Jag vet ju också att många i din situation inte orkar söka hjälp och tror att det inte finns någon hjälp för dom, eller att dom inte är värda det. Men min erfarenhet är att dom som väl tar steget och ger sig själva en chans, sällan ångrar sig, för dom märker med tiden att det finns en väg ut ur kaoset och ett liv även för dom, och det hoppas jag att du också skall upptäcka.