när jag var hos en läkare så gjorde hon en undersökning då jag bara hade underkläder på mig. hon såg då mina helt sönderskurna och ärrtäckta armar & min mamma som satt i väntrummet blev inkallad och läkaren sa att jag hade allvarliga skador på mina armar och att jag skulle bli remitterad till bup. jag ville bara därifrån & efteråt sa mamma att jag skulle visa armarna men jag vägrade. nu är hon skitsur för fast det är över tretti grader ute har jag långärmat på mig alltid. hon säger "jaha, och när läker det där så du kan gå i kortärmat det där tramset var väl onödigt". mamma fick även läkaren att dra tillbaka remitteringen till bup, så nu sitter jag här med min depression och skär mig mer än jag nånsin gjort under den här tvåårsperioden. mamma tror att det bara var överdrift, att jag ungefär rivit lite på armarna nån gång & att det borde läkt nu.. hon vet inte alls hur det ligger till egentligen. vad ska jag göra? jag vill ju verkligen ha hjälp, men mamma bara hånar mig och skrattar när hon berättar för resten av familjen.

---

SVAR

Det verkar som om din mamma har svårt att förstå att du mår dåligt och det är tyvärr inte ovanligt. Jag kan inte säga varför din mamma beter sig som hon gör, eftersom jag inte träffat henne, men många föräldrar reagerar på liknande sätt och försöker bagatellisera när deras barn har problem, och i dom flesta fall handlar det om att föräldern känner skuld inför sitt barns illamående, en skuld som dom inte förmår att bära inom sig och därför istället försöker få det till att det inte är så allvarligt med deras barn som det egentligen är. Men, jag vet inte om detta stämmer på din mamma, för det här kan ju vara så olika.
Men bortsett från hur din mamma reagerar så behöver du hjälp och du verkar ju också vilja ha det. Du kan göra på flera olika sätt som jag ser det. Antingen kontaktar du den läkare du var hos, genom att ringa eller gå dit och be att få prata med henne. Berätta sedan vad du berättat för mig och säg att du vill ha den där kontakten med BUP.
Andra alternativ är att du går till skolsköterskan eller skolkuratorn och berättar samma sak. Du kan ta med dig brevet du skickat hit om du vill, så kanske det känns lättare. Samma sak kan du göra om du väljer att gå till närmaste Ungdomsmottagning istället. Sista alternativet är att du ringer BUP själv och berättar att du vill ha hjälp och hur situationen ser ut.
Om du nu inte får något stöd från din mamma i detta (du kan självklart göra ett försök att förklara för henne att du vill ha hjälpen från BUP), så kan du kanske få stöd av någon vän när du söker hjälp, eller så kanske du har någon lärare du litar på och som skulle kunna stötta dig. Men orkar du, så kan du klara det själv också. Men du gör helt rätt som söker hjälp för dina problem för sådana här svårigheter skall man inte gå med själv, och jag är ledsen för att din mamma inte tar det hela på allvar och att du inte får det stöd som du förtjänar, men försök orka att ta steget och sök hjälp på egen hand så skall du se att det finns andra som kan ge dig hjälp och stöd för att komma ur dina problem.